"Titta, där inne är mina elever!" Johnny Sjöström spricker upp i ett stort leende och vinkar mot den stora fönstret där ett stort gäng elever samlats.
Johnny får inte träffa folk inomhus längre. Hans immunförsvar är för svagt efter cellgiftsbehandlingarna. Sedan han blev sjuk i leukemi har han inte vågat gå till skolgården och möta sina elever. Han vet inte om han klarar det utan att bryta ihop.
Nu står han där och blickar mot klassrummen där han i våras undervisade sina klasser.
Allt började i maj.
Johnny åkte på en rejäl förkylning och rethostan ville inte ge sig. Han blev andfådd fortare än vanligt och andningsfrekvensen var ständigt hög.
– Det släppte liksom aldrig och jag började tro att det kanske var någon segdragen Covid-skit.
Men i augusti var han på semester i Norge. Där blev det så illa att han inte klarade att gå i trappor. Då insåg han att något var väldigt fel.
– Jag ringde vårdcentralen så fort jag kom hem från Norge. De hade en tid fyra veckor senare.
Johnny Sjöström vet inte om han kommer att överleva cancern. Han räknas som en lågriskpatient, men inga garantier finns. "Jag är glad och tacksam över att jag har fått vara med så här långt", säger han.
Han återvände till jobbet som SO-lärare på Värgårdsskolan i Kisa. Kollegorna reagerade på hur dåligt han mådde.
– Veckan efter kom eleverna tillbaka efter sommaren, och jag mådde sämre och sämre.
Han insåg att han snabbt måste ha en läkartid. Torsdagen den 22 augusti ringde han vårdcentralen igen. Den här gången fick han en tid redan dagen efter.
– Jag körde lektioner på förmiddagen innan läkartiden och kunde knappt stå upp för jag var så risig. Efteråt gick jag till rektorerna och sa att jag inte klarade av att köra och bad dem skjutsa mig till vårdcentralen.
Johnny Sjöström är en omtyckt och uppskattad lärare. Det vittnar de meddelanden hans elever har skickat honom. Ord som "Fortsätt kämpa!" och "Du är bäst!" fyller pappersarken. Stödet från elverna betyder enormt mycket. "Det bär mig", säger han.
På vårdcentralen fick han köras i rullstol och Johnny började misstänka att han hade fått en hjärtinfarkt. Men hans EKG var perfekt, och det var heller inga fel på hans lungor. Men blodvärdet låg på 50. Normalt ska man ha minst 124 i blodvärde.
– Då blev det ambulans till Linköping. Där hittade de en plats till mig, och dagen efter berättade de att jag hade fått akut myeloisk leukemi. Då åkte livet i diket.
Jag satte i gång att lipa och ha mig
Johnny Sjöström
Cancer är inget besked någon vill få. För Johnny kom det väldigt nära eftersom en av hans kollegor fick samma diagnos 2013 och gick bort efter att ha varit sjuk i tre år.
– Jag satte i gång att lipa och ha mig. Det var tufft, alltså.
Det visade sig att Johnnys läkare var samma som hade behandlat hans kollega. De berättade att mycket har hänt med behandlingarna sedan 2013. Som drabbad har man bättre möjligheter att klara sig nu.
Hur kändes det att höra det?
– Det var ju väldigt positivt. Läkarna sa också till mig att inte titta på statistik, för den är rätt dyster och bygger på gamla fall.
"Jag har stöd från både släkt, vänner och - inte minst - mina elever. Tänk då att gå igenom det här helt ensam. Det här drabbar tioåriga barn som rycks från livet alldeles för tidigt. Det är inte rättvist.", säger Johnny Sjöström.
Men efter att han brutit ihop tänkte Johnny att ”det här blir ju ingen gladare av”.
– Jag tänkte att jag stoppar in det här livsläget i en mental garderob och plockar fram det när det verkligen krisar. Nu är det behandling som gäller här, då får vi fokusera på det.
Har du lyckats behålla det i den garderoben?
– Ja, faktiskt. Rätt så bra. Då kan man ju undra hur det kommer sig.
Jag har inte varit inlagd på sjukhus sedan jag var barn
Johnny Sjöström
Att han har mycket stöttning av släkt och vänner är en anledning. Hans syskon och syskonbarn har stöttat hela vägen.
– I början när jag låg där så tänkte jag att nu blir det en ruskig massa människor att informera. Jag satte i gång att sms:a och ha mig, men insåg snart att det blev alldeles för många sms att hålla reda på.
I stället bestämde han sig för att vara öppen om sin sjukdom och lägga ut information och detaljer om sitt mående på Facebook.
– Det är mycket mer tidsekonomiskt, säger han och skrattar.
Mitt under intervjun ringer Johnny Sjöströms läkare för att diskutera hans blodtryck. Han har ständig kontakt med vården.
Johnnys humor har också hjälpt honom under sjukdomstiden. Han försöker hitta något roligt i varje dag, och han försöker att ”lura hjärnan”.
– Jag har inte varit inlagd på sjukhus sedan jag var barn, så jag försökte tänka att ”här ligger jag på ett fyrstjärnigt hotell. Billigt är det också, och trycker man på den röda knappen så kommer betjänterna”.
Den strategin funkade hyggligt ett tag, särskilt som läkarna pumpade i Johnny massa blodpåsar så att han fick upp blodvärdena. Då kände han sig nästan normal.
Han är tacksam över alla blodgivare.
– Men det fanns tydliga tecken på att jag inte var så van vid att vistas på sjukhus, säger han och skrattar igen.
En kollega skymtar förbi och Johnny Sjöström måste vinka. Han saknar sitt "vanliga" liv, ett friskt liv utan återkommande sjukhusbesök.
På sjukhuset fick man särkar att ha på sig, sådana man knäpper framtill.
– Den särken gick jag runt i om dagarna tills en sköterska sa: ”Du vet att vi har dagkläder också, va? Just sayin’”. Det visste ju inte jag, jag trodde att den där nattsärken var kläderna. Jag hade gått omkring fem dagar med det där nattlinnet på mig.
Gick du över till dagkläder då?
– Ja, då beställde jag in lite joggingbyxor och strumpor.
Johnny Sjöström är kristen och menar att han tack vare sig gudstro har funnit en styrka att ta sig igenom det här. "Jag är inte arg på Gud", säger han.
Det första som hände efter att Johnny hade fått diagnosen var att läkarna tog ett benmärgsprov. Det tog 20 minuter, och läkaren konstaterade att Johnny har stenhårt skelett.
För patienter med ”normalt” skelett brukar det behövas en vecka innan det blir fart på de vita blodkropparna igen. För Johnnys del tog det fyra.
– Tanken var att behandlingarna skulle vara klara till nyår, men så blir det antagligen inte.
Jag har haft skägg i femton år, men det liksom bara ramlade av
Johnny Sjöström
Efter första behandlingen med cellgifter låg han kvar på sjukhuset i sex veckor. Under den tiden använde han sin rakapparat en gång. Håret slutade växa. Naglarna också.
– Jag rakade bort håret på huvudet, för de tussar som fanns kvar såg hemska ut. Jag har haft skägg i femton år, men det liksom bara ramlade av.
Hur var det att se sig i spegeln efter det?
– Det var inte samma människa där i spegeln. Det var en konstig känsla.
En av Johnny Sjöströms elever har, som hälsning, ritat en bil åt honom. För att köra bil, det är något som han gillar.
Johnny står utanför Värgårdsskolan. Det är första gången han är tillbaka sedan den där dagen i augusti när han skjutsades iväg av kollegorna.
– Jag har jobbat där inne sedan hösten 2000, säger han.
För första gången under intervjun brister hans röst och han behöver samla sig en sekund innan han fortsätter:
– För femton år sedan tyckte jag att vi behövde ett snabbare kommunikationssystem med eleverna, och bjöd in mina elever till min privata Facebook.
Hur man klarar sig igenom något sådant här helt ensam, det förstår jag inte
Johnny Sjöström
Då visste han inte att det beslutet var något som skulle hjälpa honom igenom livet med cancer.
– Alla mina gamla elever finns ju där, och de har fiskat upp att jag har leukemi. Det har dröst in snälla och trevliga meddelanden om vad jag har betytt i deras liv. Det är sådant man behöver när man ligger i diket.
Johnny berättar att både hans mamma och pappa har gått bort i hjärntumör. Han har varken fru eller barn. Stödet han får från sociala medier, släkt och vänner är det som bär honom just nu.
– Så skulle det ju inte vara om man höll käften om det. Hur man klarar sig igenom något sådant här helt ensam, det förstår jag inte.
"Det jag hade önskat var att få slippa det här, åtminstone till dess att mina nior tagit examen. Det känns som om jag sviker dem. Jag hade så mycket hellre varit här hos dem än på sjukhuset bland massa cellgifter.", säger Johnny Sjöström.
På grund av cellgiftsbehandlingarna är hans immunförsvar väldigt nedsatt, och han får inte träffa någon inomhus då det ökar infektionsrisken.
– Men jag har många digitala möten med mina syskon och syskonbarn. Och igår kom kollegorna och ropade ut mig från balkongen. Det var väldigt trevligt, men då längtar man tillbaka till sitt gamla liv, säger han, och rösten brister igen.
Han visar meddelanden som hans nuvarande elever har sammanställt i skrift och bild i ett häfte hans kollegor lämnade över.
– Det känns i hjärtat.
Jag önskar så oerhört mycket att jag fick vara med mina elever i nian
Johnny Sjöström
Att fira jul och nyår på sjukhuset är något Johnny är inställd på. Hans kristna tro ger honom en slags grundtrygghet.
Har du någonsin varit arg på Gud för detta?
– Nej, så har jag faktiskt inte känt. Min världssyn är att det händer saker slumpmässigt. Sedan får Gud sopa upp i ruinerna.
Men han återkommer till att han saknar sitt jobb och sina elever.
– Jag är ändå 55 år och har levt, men jag önskar så oerhört mycket att jag fick vara med mina elever i nian. Jag kan inte hjälpa att det känns som att jag sviker dem sista året. Med mitt intellekt så vet jag att jag inte kan rå för den här cancerskiten, men känslan är sådan.
Hur tänker du kring framtiden?
– Jag försöker att inte tänka på framtiden. Men jag vill se mina syskonbarn växa upp, och jag hoppas att jag är en av dem som får leva ett tag till.
Eleverna betyder mycket för Johnny Sjöström, men det är tydligt att det är ömsesidigt. Han verkar spela en stor roll i deras liv.
Trots rädslan för att bryta ihop går Johnny mot skolgården. Lunchrasten har precis börjat, och direkt flockas eleverna kring honom.
– Hur mår du?
– När kommer du tillbaka?
– Vi saknar dig jättemycket!
Många av dem vill krama honom eller skaka hand. Men Johnny måste avböja – infektionsrisken är för stor.
Trots det ler Johnny när eleverna går tillbaka mot skolbyggnaden.
– Det kändes ändå riktigt bra att gå tillbaka hit.
Mötena med elverna på Värgårdsskolans skolgård ger Johnny Sjöström energi. Mitt i all sorg hittar han glädjen.
