Hemmet, med sitt lugna yttre, bär på både de mörka och ljusa minnena.
En bit utanför centrala Norrköping ligger en villa precis som vilken annan som helst i området. På köksbänken står en puttrande kaffekokare, familjefoton pryder väggarna och ett ensamt godispapper i en skål skvallrar om ett forna fredagsmys.
Det finns ingenting som avslöjar det kaosartade liv som ägt rum här.
Vi var en vanlig familj. En familj som vilken annan som helst.
Sofia Ramström
Men det är samma hem där Sofia Ramström blivit hotad av sin egen son med en sylvass kökskniv. Där de vuxna fått sova i skift för att övervaka honom. Det är samma hem där hon fått neka sin son att komma innanför ytterdörren i minusgrader mitt i vintern.
Den mångåriga spiralen nedåt började redan i tidig ålder för Jerker, som vi i denna text väljer att kalla honom.
– När han började i förskolan var han som ett yrväder som aldrig kunde sitta stilla. Det eskalerade snabbt därifrån. Han kastade sten på glasfönster, stal pengar från oss och eldade på sitt rum, säger Sofia Ramström.
Sofia Ramström såg tecken hos Jerker redan när han var väldigt ung. Sedan gick allting snabbt utför.
Familjen har under Jerkers uppväxt bott i ett tryggt område. Sofia har haft en stabil inkomst från ett fast jobb. Men när Jerkers destruktiva beteenden växte sig större gjorde sprickorna i fasaden på det lugna vardagslivet detsamma.
– Jag brakade ihop helt och gick in i väggen. Jag bara låg i sängen och skakade. Det var som ett ständigt krig i huvudet. Ibland kändes det som att jag inte visste om jag legat där i två timmar eller i två veckor. Till slut tog jag kontakt med socialtjänsten som satte in vissa åtgärder som inte kom att göra någon skillnad. Jag minns att jag ringde dem i förtvivlan och skrek och grät.
När Jerker var tolv år placerades han på ett HVB-hem.
– Jag kommer nog aldrig att förlåta mig själv för det. Att jag lämnade bort honom. Jag trodde att det skulle bli bra, men det blev bara värre. Han lärde sig bara fler dumheter. Hade det blivit så här dåligt om jag aldrig tagit det beslutet?
Hade det blivit såhär dåligt, om jag aldrig tagit det beslutet?
Sofia Ramström
Jerkers tonår består av att flyttas mellan olika SIS, HVB, och familjehem. Sofia berättar att på ett av familjehemmen hade pappan nyligen avtjänat ett fängelsestraff för ett väpnat rån. I ett annat blev Jerker springpojke för deras narkotikaaffärer.
Under dessa år fortsätter Jerker att begå olika brott, som bilstölder och inbrott. Hemma hos familjen i Norrköping kommer det ena uppgivna beskedet efter det andra i vita kuvert. Fram tills en dag.
– Vi fick veta att socialtjänsten skulle göra en kompletterande psykologisk utredning för att se var det var bäst att han skulle vara. Det kändes hoppfullt, att han kanske skulle få komma någonstans långsiktigt. Socialtjänsten berättade att de hade ett enormt förtroende för den SIS-institution som skulle utföra utredningen. De går aldrig emot deras rekommendationer.
Den psykologiska utredningen kommer tillbaka med en tydlig rekommendation: "Inlåst behandling". Kanske skulle det nu vända?
Beslutet blir däremot någonting annat. När Jerker fyller 18 år placeras han i en egen lägenhet, utan pengar och sysselsättning – efter att ha bott på institution sedan han var tolv år.
– Det var som att jag föll fritt. Han började försörja sig på försäljning av narkotika och fick till slut inte bo kvar, men eftersom han ansågs som vuxen fanns det ingenting jag kunde göra. Jag blev helt utesluten från att få veta någonting och han hade inte något skyddsnät kvar alls.
Sofia Ramström har nu skrivit en bok där hon berättar om den vardag som kom att bli hennes verklighet.
Det finns många saker som Sofia inte minns. Trauman som förträngts av utmattning.
Andra saker går aldrig att glömma.
– En vinterkväll knackade han på. Han frös och var hungrig, men jag kunde inte släppa in honom. För senaste gången jag gjorde det försvann pengar och hans lillebror såg sin pappa bli hotad med kniv.
Hur finner man styrkan, att ändå säga nej?
– Det gör man inte, men man bara måste. Det har varit för jävligt. Fruktansvärt. Det finns ingenting värre.
Den kaotiska vardagen blir någonstans på vägen det normala för familjen.
– Vi hade perioder där vi varje morgon öppnade tidningen och försökte hitta spår efter vad han kunde ha gjort. Eller stunder då han varit borta och ingen vetat var han är. Då jag varit övertygad om att han varit död.
Hon fortsätter.
– Vi har haft folk som kommit hit och hotat oss. Det har gått ut över mitt arbete då jag jobbade på en skola som fick stänga ner under en dag på grund av hotbilden mot min familj. Man har varit som på nålar hela tiden. Vi har aldrig vetat när han ska komma hit nästa gång och vad som kan hända då.
Nu har Jerker inte längre möjligheten att komma hem till barndomshemmet utanför Norrköping. I dag avtjänar han ett fängelsestraff på ett av landets högriskfängelser.
Han placerades först på med säkerhetsklass två, men lyckades att rymma därifrån. Efter elva dagar fann de honom och då placerades han i stället med den högsta säkerhetsklassen.
Efter många år av oro, svek och våld har Sofia har tvingats finna sig i den verklighet där hennes barn sitter inlåst.
Trots allt de har gått igenom, försöker Sofia hålla hårt i hoppet om att Jerker en dag kan få ett bättre liv.
– Att tänka på vad som hade kunnat bli gör för ont. För mig har han alltid haft två sidor. Han är världens goaste, snällaste, omtänksammaste. En kille som älskar djur, småbarn och att laga mat. Som är duktig på musik och hade kunnat komma långt. Så ja, det gör otroligt ont att tänka på vad han hade kunnat göra med sitt liv. Och hur våra liv hade kunnat se ut då.
Kan du fortfarande känna hopp, efter allt?
– Innerst inne så är jag nog hoppfull. Jag vågar knappt säga det högt efter allt vi har varit igenom. Men det är klart att jag måste våga hoppas på att han kan få ett bra liv. För hans skull och för vår skull.
Vissa drömmar må ha gått i kras under de turbulenta åren. Andra inte.
– När jag var ung drömde jag om att bli författare, och ja, det kan jag ju kalla mig nu!
På ekbordet framför Sofia ligger en bok med tryckta bokstäver på framsidan: "Det handlar om Jerker". 137 sidor som skildrar åren som för alltid kommer ha format dem som familj. En historia som hon hoppas ska kunna förändra.
– Jag vill att det ska få andra i liknande situationer att känna sig mindre ensamma. Men också att det ska nå ut till de som arbetar med ungdomar så att man ser signaler och förstår vikten av hur alla delar hänger ihop. För mig har det också varit en läkande process, att det som fanns i huvudet nu finns på papper.
Jerker har godkänt att Sofia berättar deras historia i den här artikeln.
