Smart, rolig bad boy.
Konstig, dryg översittare.
Ingen som känner till Christopher Garplind är ljummen. Antingen tycker man att han är en underbar underdog – eller en obegriplig kuf.
(Vi ska ses i tv-huset i Stockholm. En del av hans skämt som programledare flyger över huvudet på mig, det ska erkännas. Och lite orolig är jag, att jag inte ska kunna avgöra när han är allvarlig – och när han driver med mig).
Och det är som det ska. Åtminstone bekymrar det honom inte att det finns människor som inte gillar honom eller som inte begriper hans humor. Det får han ta. Han utgår ifrån vad han och resten av gänget i en produktion själva tycker är roligt, inte ifrån vad bredast tänkbara folkmassa vill ha.
Andra älskar hans särart, drar paralleller till ZTV på 90-talet. Att det viktigaste inte är att alltid vara kommersiellt gångbar.
När hans kulturmagasin "Cyklopernas land" i SVT hade premiär var det definitivt fler sågningar än hyllningar. SVT ville inte ens acceptera själva namnet, det var för konstigt, men Christoffer stod på sig och sa "då blir det inget!"
– Mmm, det kanske var lite väl kaxigt, ler han, på plats i den "egna" studion för "Cyklopernas land".
Om namnet var konstigt fanns det tittare som tyckte att kulturmagasinets innehåll också var obegripligt, med sin blandning av kultursnackisar och trams.
Nu är det andra tongångar. Tittarsiffrorna stiger konstant och med "På spåret" och "Uppesittarkväll i SVT" har Christopher Garplind definitivt tagit steget in i stugvärmen.
Christopher Garplind i studion på SVT där hans eget tv-program Cyklopernas land spelas in. Dagen före julafton har programmet en egen uppesittarkväll. "Vi gör ett alternativ till det Bingolotto håller på med. Ibland känns det som att dom riktar sig till lobotomerade."
Håller du på att bli folklig, Christopher?
– Njae, säger han och skruvar en smula på sig. Jag kan inte identifiera mig med det epitetet. Håkan Hellström och Lotta Engberg är folkliga.
Ok, kändis då?
– Jag reflekterar inte så mycket över det och det är verkligen inget självändamål, men visst är det kul om folk gillar det vi gör. Främst för att det leder till att jag får göra ännu fler grejer.
Han tackade först nej till "På spåret", men programmet har 2,5 miljoner tittare och är bra PR för "Cyklopernas land", insåg han och ångrade sig.
– Det är noll fallhöjd för mig, jag menar jag är ju ingen professor direkt.
Vem är bäst, du eller Emma Peters?
– Emma, men vi kompletterar varandra ganska bra ändå. Jag blev dock oväntat stolt när jag lyckades ta Motala på tio poäng förra säsongen. Jag tar ofta upp det i olika sammanhang, för att folk inte ska glömma bort det.
23 december leder Christopher SVT:s storsatsning "Uppesittarkväll", en dröm som uppfylls och som framfördes av honom själv, som ett skämt.
Är det ett problem att det sänds samtidigt som Bingolotto i fyran?
– Nej, jag skulle säga att vi gör ett alternativ till det Bingolotto håller på med. Ibland känns det som att dom riktar sig till lobotomerade.
Under kvällen ska det lagas mat. Av dig?
– Nej, nej. Jag gillar mat men är värdelös på matlagning. Som tur är har de killar jag varit ihop med varit duktiga kockar.
Är du nervös?
– Nej, men lär nog bli. Vi sänder live och vad som helst kan hända. Det kan bli det sista jag gör.
Får du hatmejl efter all uppmärksamhet?
– Nej inte ofta, men jag är en magnet för människor med psykisk ohälsa. Det ser jag som ett sympatiskt drag hos mig.
Efter mer än 70 program, har du någon drömgäst kvar i "Cyklopernas land"?
– Tyvärr bara döda. Men Marie-Louise Ekman är kul. Jag har ju återkommande med skådespelerskan Annelie Martini också. Jag älskar henne.
(Trösterikt att höra. Att han har en faiblesse för tanter. Vissa åtminstone).
Att växa upp som bög i Berg var ingen hit. Christopher var bara fysiskt närvarande under högstadieåren i Ljungsbroskolan. Mentalt befann sig hans tentakler långt därifrån.
– Jag var inget mobboffer, men att komma ut i den omgivningen i mitten av 00-talet hade varit strategiskt väldigt dåligt. Min strategi blev att fejka och istället försöka ha så kul som möjligt. Men det var inte helt lätt eftersom de tre alternativ som verkade finnas där på den tiden var att köra EPA-traktor, spela hockey eller bli nynazist. Jag kände inte att något av det passade mig.
– Nu har jag har försonats med Linköping och har stora delar av min familj kvar, jag får inte ångest när tåget rullar in på centralstationen. Men två dagar i stan brukar räcka. Sen måste jag därifrån.
Christopher drömde om något annat och drog som 16-åring till ett wakeboardgymnasium i Fagersta, mest för att man då fick tillbringa två månader varje år i USA.
Tonårsidolerna var Kent, som han senare gjorde en dokumentär om.
Vad skulle krävas för att du skulle överväga att flytta tillbaka?
– 20 miljoner, skattefritt.
(Som 13-åring jobbade Christopher en period som ungreporter på Corren och beskrivs som "pigg, glad, tog för sig och hade huvudsakligen artikelidéer som gick ut på att testa mat och därmed äta gratis").
Hans mobil vibrerar. Det är Marie-Louise Ekman. De käkade middag igår och hon ska vara med i kvällens inspelning av "Cyklopernas land" och berätta om sin senaste bok, en kärleksfull skildring om maken Göstas sista sjukdomstid.
Han brukar inte käka med programmets gäster, men det här var speciellt. Efter Christophers öppenhjärtiga och självutlämnande DN-krönika i somras, om hur han flydde till Berlin för att glömma sin kille och hade en "kvävande cruel summer", skickade hon ett sms.
– Hon tyckte att den var fin. Jag tycker den är på gränsen, men ångrar den inte.
Mår du lite bättre nu?
– Ja. Jag har redan börjat romantisera avslutet på den kärlekshistorien.
(Jag blir osäker på om han verkligen mår så mycket bättre och får en plötslig lust att krama om honom. Christopher ser snäll ut – och känns snäll. Lätt att tycka om.
Men så kan jag inte bete mig. Jag har visserligen sett Cyklopernas kramavsnitt om att vi lever i "den goda stämningens tid" och att han tycker "kram-på-slutet-journalistik" är trevligt.
Vi får se. Kanske sen, när jag ska hem).
Krönikan var modig. Är du aldrig rädd för att göra bort dig?
– Verkligen inte. Sånt är bara kul.
Han är orädd, men har samtidigt ständig prestationsångest och är aldrig riktigt nöjd med sin insats.
– Eller så här: Jag kan ha hybris i en halvtimme, men på det stora hela är det 10 % hybris och 90 % panik. Det finns ingen på den här planeten som är lika kritisk mot mig och det jag håller på med som jag. Så risken för att tappa fotfästet är förhoppningsvis näst intill obefintlig.
Mycket kring Christopher handlar om fester, sena nätter och många öl.
Vad säger du om Socialstyrelsens nya rekommendationer om max fyra små alkoholenheter vid ett och samma tillfälle, per månad?
– Att rekommendationen gäller barn. Det är det enda rimliga.
"Nu har jag har försonats med Linköping och har stora delar av min familj kvar, jag får inte ångest när tåget rullar in på centralstationen. Men två dagar i stan brukar räcka. Sen måste jag därifrån."
Har du någon begynnande 40-årskris?
– Nej, det är jättelångt dit! Fem år. Men generellt har jag svårt att se vad som blir bättre med att bli äldre nu. Man blir fulare och tröttare. Men så ser väl spelets regler ut tyvärr.
(Vänta bara Christopher, säger jag. Men mina argument biter inte).
Hur ser du dig själv som 50-åring?
– Lever jag då har jag väl bränt alla broar och går omkring med en hund och surar. Gärna en beagle eller en tax.
Vill du ha barn?
– För tillfället finns det få saker som intresserar mig mindre än just det. Barn verkar kul, men också svinjobbigt.
Var skulle du vilja bo?
– Jag älskar Berlin, men det skulle förmodligen bli min död. Paris är nice. Kalifornien också.
Vad är du mest stolt över?
– Att jag lyckats ducka att behöva gå upp före klockan 11 majoriteten av veckans dagar.
Vad hade du velat säga till ditt 20-åriga jag?
– Köp Cherry-aktier.
Din största utmaning i livet?
– Somna på nätterna. Jag brukar somna till Sopranos i bakgrunden. Jag blir lugn av deras röster.
Han tackade först nej till "På spåret", men programmet har 2,5 miljoner tittare och är bra PR för "Cyklopernas land", insåg han och ångrade sig. I höst har han synts i buren tillsammans med Emma Peters.
Beskriv dig själv med fem ord.
– Pass.
Bästa bok du läst?
– Lars Saabye Christensens ”Halvbrodern”. Läste den när jag var typ 15 och det var en life changer. Har inte vågat läsa om den sen dess eftersom jag inte vill förstöra upplevelsen. På senare tid har jag tyckt allra mest om Ottessa Moshfeghs ”My year of rest and relaxation”.
Om du fick resa i tiden?
– Vågar inte fucka med sånt.
Vilket är ditt allra sämsta skämt du kört?
– Jag måste ha förträngt dem för kommer bara på roliga nu.
Vad är ditt allra sämsta köp?
– Ett skitdyrt duschdraperi föreställandes en apa som lyssnar på freestyle. Fylleköpte det online sommaren 2010 och trodde det kostade 300 kronor, men det kostade 300 dollar exklusive frakt från USA.
Något du är extra nöjd med hos dig själv?
– Hmm, nej.
Ändra något hos dig själv!
– Allt, tack.
Något särskilt du ångrar i livet?
– Orkar inte öppna den dörren.
Någon okänd talang?
– När jag var typ 4 kunde jag göra en perfekt imitation av Skurt.
Om du vore ett djur?
– En jättepanda som äter och blir hög på eucalyptusblad hela dagarna.
Vad får dig att skratta?
– Mina vänner.
När är människor pinsamma?
– När vi saknar självinsikt.
Egenskap du högaktar?
– Roliga människor är det bästa som finns. Jag skrattar åt mina vänner.
Vad gör dig riktigt arg?
– En bana jag inte klarar på mobilspelet Aquapark. Jag spelar dagligen. Man är en bebis som inte ska ramla ur en waterslide. Under en kort period, typ en dag, var jag etta i världen på det spelet.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Släcker solen och avslutar jordens och människornas lidande en gång för alla. Vi kan uppenbarligen inte hantera det här.
Ett annat yrke som hade passat dig?
– Det verkar mysigt att köra lastbil riktigt jävla långt. Men jag hade varit så rädd för att bli ihjälgasad när man ligger och sover i sin hytt på någon rastplats. Läste om en tjuvliga i Tyskland som höll på med det där. Jag är också extremt dålig på att backa och det känns ännu mer komplicerat att göra med lastbil.
Har du någon extravagans?
– Jag reser ganska mycket och det sliter väl på både min privatekonomi och jordens resurser.
En annan östgötsk kulturperson, Fredrik Virtanen, har skickat med en fråga till Christopher.
Du har stulit allt, från Indienyheterna (med Hasse Aro och andra äkta rävar) till den tillbakalutade gladironin. Det enda som skiljer Cykloperna i övrigt från Studio Virtanen är att du bär kofta. Borde inte jag/Fredrik få en del av public service-kassan?
– Jag har bara ett, tyvärr ganska plågsamt, minne från Studio Virtanen och det är när Fredrik, ackompanjerad av min gode vän Fredrik Wikingsson, sjunger ”Försent för Edelweiss” till Håkan Hellström.
Christopher Garplinds stora pommes-test under sin tid som UNG-reporter på Corren.
Var trivs du allra bäst?
– På en bar jag inte minns namnet på i en trädgård i Key West där de visar VH1 på en tjock-tv och serverar spicy margaritas.
Vad äter du vid din sista måltid?
– Två French hot dogs.
Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?
– Tror att jag hade haft en toppenkväll med Olle Ljungström och Kristina Lugn.
Ett erbjudande du inte hade tackat nej till?
– Att få återuppliva ovanstående för den där middagen.
Vad ska det stå på din gravsten?
– "Förlåt för allt".
(PS. Jag hinner inte först. Christopher ger mig en kram när vi skils åt.)
