”Det har varit en lång process att komma hit. För några år sedan hade jag sagt att det här var målet – ensam i skogen med en häst. Eller skulle jag inte sagt det. Det låter konstigt”. (citat ur Hästen).
För ett år sedan kom Axel Lindéns tredje bok, Hästen, ut. Det är för att prata om den som vi, på lite krångliga vägar – det ska erkännas att vi åkte lite krångligare än vi hade behövt – tar oss ut till hans skog i Klockriketrakten.
Snön som kom i början av december har smält undan och marken är lerig och blöt. När vi går i anvisad riktning ser vi att han vinkar, annars är den grönklädde mannen och hans svarta häst inte alldeles lätta att upptäcka på håll.
I den här skogen jobbar han och hans närmaste arbetskamrat Hästen varje dag. Han fäller träd som hon drar ut. Helst två stockar åt gången. Det blir ett ”jäkla spring” annars, förklarar han.
Hon går före och han efter. Vända efter vända.
Hon heter Alea och är ett nordsvenskt sexårigt sto. Han är en 50-årig man som valt jobbet i skogen och på sin fädernegård, före en akademisk karriär i storstan.
Ptrrr, stanna säger han och hon stannar. I den tysta skogen hörs egentligen bara suset från träden, hästens andetag, det dova klonket från stockar som går emot varandra och kedjorna som rasslar när Axel fäster dem runt timret.
Hon är lite för ivrig på att trava iväg, förklarar han. Att det kräver sin styrka för att få henne att hålla ner farten, det syns. Stockar kan komma i svängning och det gäller att ha ögonen med sig så att man hinner hoppa undan och byta sida.
– Akta, nu kommer stocken att studsa där, säger Axel varnande till oss när Hästen gör en sväng.
Mitt författarskap upptar inte en jättestor del av mitt liv. Så det är inte superviktigt.
Axel Lindén
Trots att boken Hästen på snart sagt varje sida beskriver känslor för, och tankar om, den häst som större delen av tiden utgör hans enda sällskap i skogen, så har han aldrig varit någon djurmänniska, säger han. Han beskriver hur de lär sig skogsjobbet tillsammans. Någon romantisk bild av hur det är att ha djur, har han inte.
– Men jag kände ju framför allt när jag började jobba med dem – han har fem hästar tillsammans med grannen – när man kämpar tillsammans, att det skapar ett band. Det går inte att motstå. Hur realistisk man än är som person.
Som nu. Han pekar på Alea som står och flämtar efter stockdragningen, själv står han bredvid och känner tacksamhet för att det gick bra. Bandet mellan dem finns där.
”Hästen tittar på mig och jag går fram och lägger pannan mot hennes nacke. Jag inser att vår relation har ett inslag jag inte tänkt på tidigare: krav på prestation.”
Att det blev en bok – det här är hans tredje – om just Hästen, har sin naturliga förklaring.
– Det är ju bra att skriva om något man kan, säger han.
Samtidigt verkar han inte tycka att författarskapet är särskilt viktig. Vad ska man hoppas på, säger han retoriskt. Många läsare, fler priser? (Han fick Aftonbladets litteraturpris för sin bok Tillstånd, 2020.)
– Det låter väl otroligt idealistiskt, men jag är över 50 nu och har gjort en massa andra saker och har annat som är viktigt. Mitt författarskap upptar inte en jättestor del av mitt liv. Så det är inte superviktigt.
Inte så att han inte uppskattar att andra tycker om det han har skrivit. Det gör han. Så mycket prestige har han ändå att det blir omöjligt för honom – som litteraturvetare – att skriva något som han själv tycker är platt och banalt.
Men hur mycket är det värt jämfört med annat?
Att jobba i skogen är en sak. Ganska enkelt säger han. Men på tio års sikt vill han gärna kunna ta in hö på det gamla viset, med häst. Betydligt mera komplicerat än att släpa timmer. Så mycket förstår jag.
– Det kommer att ta år och kräva fler människor. Men i valet mellan att få det systemet i gång eller att ha skrivit en roman av Knausgårdkaliber, då skulle jag nog fan välja hästarna. Det är uppriktigt faktiskt.
Han är inte helt lätt att förstå sig på denne Axel Lindén. Varför gör han det så jobbigt för sig? Att ta ner skogen på det sätt han gör tar ju oändligt mycket längre tid och kräver mer fysiskt jobb än om han skulle använda maskiner.
Att hans mål dessutom är att minska det finansiella värdet på skogen, vad ska man tänka om det?
”Gallringarna jag håller på med minskar produktiviteten.” I praktiken sänker jag systematiskt värdet på marken.”
Allt grundar sig i, förstår man av boken, hans djupa aversion mot det han kallar den industriella civilisationen. Den är inte hållbar och han vill inte veta av den, trots att han är en del av den.
”Den enda ordning som finns är den maskin av pengar, militär och industriell teknologi som ingen styr över, men som med stadig kurs och konsekvent effekt dödar allt levande på jorden.”
I en del av sin skog ser han tydliga tecken på en av grundbultarna som driver civilisationen; elnätet. Han tycker inte om det.
För hans del spelar det ingen roll om det handlar om att energin utvinns ur fossilt bränsle, eller som elkraft från vind eller sol. Han ogillar elektricitet.
Eller så här: Han är inte emot uppfinningen el, men totalt emot vad den i förlängningen för med sig av förödda korallrev, avverkade regnskogar och döda havsbottnar.
– Då är det inte kul längre, då vill man inte ha det.
Han böjer sig ned och baxar en stock närmare kedjorna. Alea tar några steg framåt, hon har tröttnat på den gångart som hästar har svårast för, som han skriver, att stå still.
Han ropar till och hon stannar.
Han tror inte på civilisationen som den ser ut i dag.
För tretton år sedan när han flyttade till Klockrike med sin familj, för att tillsammans med vänner bilda ett kollektiv, så trodde han att civilisationen skulle kommit närmare ett slut vid det här laget.
I dag tycker han är det var lite naivt tänkt. Men säger samtidigt att han kan önska en ”kontrollerad kris”. Något som tvingar mänskligheten att ta beslut som gör att man börjar leva på ett sätt som inte ödelägger planeten.
Men han ser verkligen inte sig själv – trots att han brukar sin skog utan våldsamma ingrepp och utan användning av diesel – som någon som gör det moraliskt rätta. Det är bara dålig fernissa på en skakig självbild, skriver han i Hästen.
”Jag har heller inte dåligt samvete för att jag då och då kör ut min gamla miljövidriga traktor, som läcker olja och gnäller efter reservdelar som ett bortskämt barn.”
Förklaringen är enkel, om än nedslående. Det spelar liksom inte någon roll vad en enskild person gör.
”Att göra det moraliskt rätta utan att det gör någon skillnad är som att vara småfull. Det är skönt och mysigt i stunden, men man vet att det inte är på riktigt och att man snart kommer att somna. Eller spy.”
Det är ju inte heller så i dag att jag svär åt ungarna om de använder hårfön.
Axel Lindén
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag förstår hur han tänker. Ingen el?? Det är svårt att ens förstå hur det skulle gå till. Hur skulle vi laga mat och hur skulle vi…
En värld utan elektricitet är definitivt ett stort steg utanför min box och jag har svårt att tänka utanför den.
Och han är ingen som serverar färdiga lösningar.
Säger i stället:
– Man får göra det bästa av situationen. Det är ju inte heller så i dag att jag svär åt ungarna om de använder hårfön.
Att hans civilisationskritik flyger över huvudet på många, det fattar han förstås, och säger att även om förnuftet säger att den industriella civilisationen inte är hållbar, så verkar det som ren galenskap att påpeka det.
Kanske ligger en del i hur man ska förstå både människan och författaren Axel Lindén, i hur man läser och förstår hans texter. Han skulle önska att läsarna uppfattar hans böcker mera som politiska manifest snarare än ”bara” god litteratur. Även om det också är nog så viktig.
– Då blir idén om en civilisation utan el inte en politisk idé, utan mera en estetisk idé. Idén är som ett konstverk, mitt liv blir som ett konstverk.
Han smackar på Alea som med ett ordentligt ryck får med sig, inte bara de två stockarna utan också en något murken stubbe, så mossan flyger.
När han efter en stund stannar och lossar stockarna och klappar om Alea, säger han:
– Det är ju nästan som ett skämt när man ser hästarna i stallet, när man hänger på selen, och tittar på de här blankslitna remmarna och tänker att det här är framtiden. Det är ju så uppenbart det förflutna. Han skrattar till och säger; men det är också framtiden.
Fotnot: De kursiverade citaten är tagna ur boken Hästen utgiven 2022 på förlaget Tankekraft.
