Johan Lindqvist flyter på publiken under en Nine-konsert på Skylten.
"Staden jag kommer ifrån var helt inne i hardcorescenen. Vi hade hardcoreband från min hemstad, ett hette Nine och ett annat Outlast. Det var en riktigt häftig tid".
Orden i citatet ovan kommer från Ludwig Göransson när han gästade Rick Rubin (en av världens största musikproducenter) i hans podcast "Broken Record". När hardcorescenen boomade på 1990-talet var Linköping ett nav för den nya rörelsen i Sverige. Varje vecka anordnades flera hardcorespelningar på Skylten och det var packat med folk. I rörelsens absoluta mittpunkt stod Johan och Henrik Lindqvist. De anordnade spelningarna, sålde demokassetter och drev skivbolaget Bridge of Compassion som gav ut stadens hardcoreskivor. Men framför allt var de sångare i Nine respektive Outlast, de två banden som definierade hardcorescenen i Linköping.
Själv var jag tolv år när Outlast lade ner verksamheten 1999 och även om jag kom att gå på en del hardcorespelningar på Skylten under mina tonår så hade jag missat storhetstiden på 90-talet. Självklart hade jag hört talas om och lyssnat en del på Outlast och Nine men det var först för några månader sedan som jag förstod att frontfigurerna var bröder och att det var mycket tack vare dem som Skylten kunde locka till sig internationellt kända band. I mitt huvud skapades en bild av ett tvillingpar som både såg likadana ut och var ungefär samma person. Det visade sig inte alls stämma.
Jag parkerar bilen vid de engelska townhousen i det som kallas Lärkstaden i Stockholm, den dyraste delen av Östermalm. Här bor Max Martin, här ligger Sveriges dyraste hotell Ett Hem och här arbetar Johan Lindqvist. Den brutalistiska cementklumpen som tidigare var Arkitekturskolans byggnad har blivit ett modernt kontorshotell. Och med modernt menar jag allt det du ser framför dig - foosball, flipperspel, sittsäck och en tjej som frågar om jag vill ha en smoothie medan jag väntar på Johan Lindqvist, som jobbar i ett av kontoren. Han är agentchef på företaget All Things Live samtidigt som han också är agent till några av Sveriges största artister, däribland Veronica Maggio, Thomas Stenström och Petter. Men de många tatueringarna och Earth Crisis-bandtröjan avslöjar att han inte bara rör sig i popkretsar.
Johan och Henrik Lindqvist växte upp i Motala men när Johan skulle börja gymnasiet så flyttade bröderna och deras ensamstående mamma Inger till en lägenhet Lambohov. Båda bröderna åkte skateboard och det var därigenom de hittade till hardcoremusiken.
– På den här tiden så var det nästan bara hardcore i skateboardfilmer. Både jag och min bror kände direkt att vi ville vara en del av den musikscenen men vi var rådåliga på att spela instrument. Så då försökte vi hitta folk som kunde spela och som var intresserade av hardcore. Jag började spela med några polare och sen sprang man på lite nytt folk och så startade man ett nytt band och så rullade det på.
Både Nine och Outlast startade 1994, alltså för 30 år sedan i år. Men även om de båda banden spelade hardcore så skilde de sig åt inom genren. Nine spelade en sorts tyngre, metalinfluerad hardcore som hade sitt ursprung i New York. Outlast däremot spelade en snabbare hardcore som lite slarvigt brukar kallas "old school".
Hur gick det till när Nine startade?
– Det var på Nykvarnsfestivalen. Jag hade hoppat in och sjungit i ett band där och efter konserten kom Benjamin (Vallé) fram till mig och sa: "Vi ska starta band ihop" och jag sa "Absolut". 15 minuter senare kom han och sa: "Gustav spelar bas, Tor spelar trummor. Vi repar på tisdag, kom till Skylten", säger Johan Lindqvist med ett skratt.
Det tog inte lång tid innan Nine hade skapat ett rykte om sig som liveband och redan året efter bildandet spelas EP:n "To the bottom" in i Vänersborg. Skivan ledde i sin tur till ett skivkontrakt med Startracks som var Sveriges coolaste skivbolag vid den här tiden, som bland annat gav ut svensk hardcores fixstjärna Refused. Samtidigt som allt det här händer har bröderna Johan och Henrik börjat arrangera spelningar och till och med startat ett skivbolag.
– Henrik var mer driven på ett sätt, han hade ett fanzine och skrev om hardcore. Han lånade min bandspelare för att göra kassettband med demoinspelningar från Linköpings hardcoreband. När jag såg vad han höll på med kände jag att det var något jag ville hänga med på. Det slutade med att vi gjorde hundratals kassetter på den där gamla bandspelaren och det var grunden till vårt skivbolag, Bridge of Compassion.
Idén med Bridge, som det kom att förkortas till, var att skapa en förening som både släppte skivor från Linköpings hardcorescen och samtidigt arrangera konserter med utländska och inhemska band på Skylten. Då skulle Linköpings hardcoreband få möjlighet att spela förband till dessa stora akter. När den första CD-skivan med lokala band "Lkpg Hardcore (Where We Belong)" skulle tryckas fick bröderna låna 30 000 kronor från sin mormor för att kunna betala förskottet. Som tur var sålde den slut direkt och bröderna kunde betala tillbaka mormor.
– Alla pengar vi tjänade på bandet, spelningarna och skivbolaget investerade vi tillbaka in i verksamheten. En gång efter att vi arrangerat några konserter och tjänat lite pengar kom någon på att vi borde köpa en buss så att banden i stan skulle kunna ta den och åka på turné, för ingen hade ju råd att hyra en bil. Så vi köpte en gammal Folkabuss från 70-talet som vi lånade ut gratis till alla andra band. Först hade vi bara en men så var det någon som sa "Men vi ska ju också ut på turné, hur ska vi kunna åka?". Att "bara" ha en var tydligen inte hållbart, så vi köpte en till. Det fanns ingen värme i bussarna och vi åkte liksom till Umeå med dem. Det var någon packning vid gaspedalen som hade gått sönder så det blåste rakt upp på benet. Då tog vi någon gammal sovsäck som vi klippte upp vid fötterna så att man kunde sitta i sovsäck och köra. Det fanns såklart inga pengar till hotell heller så vi bodde på golv hemma hos någon eller på spelstället. Vi hittade liksom sätt att få det att funka och det var ingen som gnällde.
Outlast i en av Bridge of Compassions folkabussar utan värme.
Kan du berätta om din och Henriks relation?
– Vi är ju superlika och sjukt olika på samma gång. Även om Henrik är tre år yngre så tror jag att det var han som fick igång mitt driv. När jag insåg att inget blev gjort om jag inte gjorde det själv så tänkte jag att han och jag kan göra mycket saker ihop, ta hjälp av varandra. Henrik var mycket bättre på distrubitionsdelen och jag kunde räkna och sälja. Så vi kompletterade varandra. Relationen var kanske mer praktisk än emotionell men vi kunde vara sjukt osams om grejer. Folk tyckte nog det var skitjobbigt att ha oss omkring sig för när vi bröder bråkar så låter det mer illa än vad det är.
Ni sjöng i varsitt framgångsrikt hardcoreband, gjorde likadana LKPG Hardcore-tatueringar på anklarna, hade ett skivbolag ihop. Ni skulle kunna ha varit samma person men det känns samtidigt som att ni är väldigt olika?
– Ja, vi har ju exakt samma bakgrund och exakt samma intressen. Men skulle du fråga våra närmaste så skulle de säga att vi är HELT olika, det finns INGET med dem som är likadant.
Johan Lindqvist var sångare i hardcorebandet Nine. I dag är han agent för några av Sveriges största artister.
Tillbaka till Nine. 1999 flyttade Johan och resten av bandet till Stockholm för att satsa helhjärtat mot toppen. Ljudbilden gick mot att bli mer kommersiellt gångbar metalrock. Hardcorevågen var över och nu ville bandet gå från att vara hardcorehjältar till rockstjärnor. Men så blev det aldrig.
– Vi skulle bli världens största band och vi satsade verkligen på att kunna leva på det. Mellan 2001 och 2004 så turnerade vi väldigt, väldigt mycket och fick göra många grymma grejer. Men sen, ja... Vi gick vidare i livet, spelade alltmer sällan och jag blev farsa. Jag blev mer engagerad i mitt jobb. 2012 gjorde vi vår sista spelning.
Rann Nine ut i sanden till slut?
– Ska jag vara helt ärlig så hade jag drivit bandet och jag släppte taget lite. Nu får ni driva vidare, sa jag, jag har inte tid. Jag kan vara med, åka på alla turneér och komma på alla rep, men jag kan inte vara organisatören längre. Jag hade två barn och ett heltidsjobb och jag kände att vi blir inte Sveriges största metalband. Vi försökte verkligen, men vi var inte tillräckligt bra helt enkelt. Man kan komma sjukt långt på vilja men sen måste det klicka i ett par saker till och vi hade inte det riktigt.
Bandmedlemmar hade kommit och gått under åren men i kärnan av Nine fanns alltid gitarristen Benjamin Vallé. Han hade varit den som frågat Johan om de skulle startat ett band 1994 och den som hade skrivit de flesta låtarna i bandet. Han älskade att spela i band och livet på turné, så mycket att han aldrig ville vara utan det, tror Johan.
– Jag var ju svinförbannad på honom ibland. Han hade fan tio andra band som han skulle repa med hela tiden. Jag kunde komma in i replokalen och så var det fullt med massa nya människor jag inte kände och då var det såklart ännu ett av hans nya band. Vafan, jag trodde du skulle fokusera på att skriva låtar med mig? Det där var en superkonflikt ibland. Det jag inte fattade var att han behövde ha ett band hela tiden, när Nine inte kunde repa så visste han inte vad han skulle göra, så då behövde han hitta andra band att spela med. Han har alltid haft 2-3 band igång samtidigt och jag tror att han behövde det där.
Den 27 oktober 2021 dog Benjamin Vallé.
Det senaste bandet som Benjamin Vallé startade var Viagra Boys som kom att bli Sveriges största rockband och som turnerar världen runt i dag. Men tragiskt nog fick han inte uppleva framgången till fullo. Den 27 oktober 2021 dog Benjamin Vallé.
– Det var svintufft. Att förlora någon som man har gått sida vid sida med i nästan hela sitt liv. Från att jag var 15 och många år därefter sågs vi dagligen, dygnet runt. Jag är stolt, glad och tacksam över allt jag lärt mig tillsammans med honom. Jag hade aldrig suttit här i dag om han inte hade frågat mig om jag ville starta ett band med honom den där kvällen i Linköping. Hade det samtalet inte ägt rum så hade jag varit en helt annan människa.
Hur minns du honom?
– Jag har hans gitarr hemma, den står i mitt vardagsrum. Jag går och snackar med honom lite då och då. Han är ju där och kommer alltid vara där. Det har varit några personer i min närhet som gått bort och sorgen är alltid kvar, men man lär sig att hitta till någon sorts tacksamhet över tiden man hade tillsammans.
Några dagar senare efter Johans och mitt möte är jag tillbaka i Linköping. Jag har stämt träff med Henrik Lindqvist på Skylten. Vid det här laget har jag YouTubat konserter med Outlast och det känns som att jag har en ganska bra bild av den spenslige sångaren med glasögon och rakat huvud som röjer runt på konsertinspelningarna. Och jag ser direkt att det är han som kommer cyklandes in på Skyltens innergård. Han kommer från jobbet på universitetet där han arbetar som lektor och docent i pedagogik.
Vi sätter oss på Café Drivbänk inne på Skylten.
Hur gick det till när Outlast startade?
– Jag flyttade till Linköping och började på Tornhagsskolan. Där träffade jag en kille som heter Kalle Blom och han ville starta ett band. Då var vi 13, gick i sjuan. Efter många om och men, medlemmar och olika bandnamn så blev vi till sist Outlast.
När började du känna att det här bandet kommer bli riktigt bra?
– Det kändes så relativt tidigt eftersom vi blev hyfsat populära ganska snabbt. Jag hade spelat i band tidigare som inte var så populära med fem-tio pers på spelningarna. Men med Outlast fick vi direkt spela tillsammans med större amerikanska band när de turnerade i Sverige och fick bra recensioner i fanzines. Men vi var nog som allra bäst 1997-98, då hade vi spelat live ihop väldigt mycket. Man kan nog säga att vi var allra bäst live egentligen och inte lika bra på skiva. Men kanske att det blev som störst hype kring bandet efter att vi lagt av egentligen.
1998 kom Outlast album "Positive Hardcore, Positive Youth" och det har på något sätt blivit sinnebilden för vad Linköping hardcore var under 1990-talet. Titellåten, den 26 sekunder långa "Positive Hardcore", har dessutom blivit något av en hardcorehit och än i dag görs varianter av låten av hardcoreband världen över.
– Så coolt ju. Det var ganska snart efter att vi hade gjort låten som andra band började göra egna versioner av den. Men att 25 år senare se klipp på YouTube med asiatiska band som spelar den är riktigt häftigt. Jag förstår varför folk gillar den, den är snabb och direkt, jag tycker också den är bra, säger Henrik med ett leende.
Henrik Lindqvist sjöng i hardcorebandet Outlast. Är numera lektor och docent i pedagogik vid Linköpings Universitet.
Var det ett ideologiskt beslut, att ni inte skulle tjäna några pengar?
– För mig var det nog viktigare än för Johan, tror jag. Vi var nog inte riktigt samstämmiga i det. Under den här perioden var det väldigt viktigt för mig. Det är en sådan grej jag nog inte hade resonerat likadant längre. Det var ändå ganska mycket jobb vi la ner på det där och det hade kunnat bli en ganska stor grej om man hade kunnat fokusera ännu mer på det, säger Henrik Lindqvist.
I början av karriären spelade Nine och Outlast mycket tillsammans och gjorde bland annat en Sverigeturné. Men ju längre tiden gick spelade banden allt mindre tillsammans. Nine anpassade musiken till tidsandan, turnerade i Europa och släppte skivor på stora skivbolag. Outlast däremot var hela tiden kvar i hardcorescenen och höll hårt på det ideologiska.
– Vi gjorde en Europaturné med våra kompisar från Finland, that's it. Jag vet inte hur många Europaturnéer Nine gjorde. De fick en sorts kommersiell uppmärksamhet som aldrig Outlast fick. Och vi hade kanske sagt nej om vi fått sådana erbjudanden.
Är det därför Outlast har fått en sorts kultstatus som kanske Nine inte har fått?
– Vi kompromissade aldrig med det vi gjorde, det var snabb hardcore vi spelade. Och det är kanske därför vi har fått en sådan status i hardcorescenen, i den mån folk har någon åsikt alls. Men med det sagt så måste jag säga att jag uppskattar alla Nines skivor och jag tycker det är skithäftigt att Nine kom så långt.
Fanns det någon avundsjuka gentemot dem? Att de kom längre?
– Nej och det var kanske för att vi hade ett "underground"-etos. Vi var nog aldrig särskilt intresserade av musikkarriärer, åtminstone inte då. På ett sätt önskar jag att vi hade vågat ta steget men det hade varit att leva knapert och i en resväska hela tiden.
Var du ideologen mellan dig och din bror? Den moraliska kompassen?
– Jag vet inte om jag har en sådan påverkan på honom, det tror jag inte. Han var alltid storebror och jag lillebror. Men "gör-det-själv"-kultur har alltid varit viktigt, tycker jag. Det är det fortfarande men på ett sätt önskar jag att jag hade vågat tänka lite bredare, lite större. Man hade inte behövt att blivit miljardär på det men man hade kunnat ha det som ett yrke.
Outlast gjorde sin sista spelning 1999 och det blev också den sista spelningen innan Skyltens musikscen flyttade ner från övervåningen i kulturhuset. I början av 2000-talet började Henrik läsa till lärare och jobbade som det innan han för tio år sedan började arbeta på universitetet.
– Jag blev lärare för att jag ville göra skillnad och ha en positiv inverkan på människor och på samhället. Jag kände att skolvärlden kunde vara en bra arena för att det.
Positiv skola, positiv youth?
– Ja precis, skrattar Henrik.
Du och din bror har gått ganska olika vägar efter 90-talet?
– Ja, verkligen. Hans skolgång... låt oss säga att han inte hade några superbetyg. Men man kan säga att båda våra karriärer har kommit från vårt engagemang i hardcorescenen. Ingen trodde att vi skulle kunna driva ett skivbolag från noll men ändå lyckades vi göra det med viss framgång. Jag tror det är därifrån jag fått självförtroendet i mina studier och "karriär" på universitetet. Jag har aldrig väntat mig att någon annan ska komma och göra saker åt mig utan det bygger bara på mitt eget arbete. Johans yrke kommer ju direkt från det vi gjorde på 1990-talet. Han började med att göra konserter på Skylten och i dag jobbar han fortfarande med att anordna spelningar, även om skalan nu är hundra gånger större.
Det var aldrig aktuellt för dig att flytta till Stockholm?
– Nej. Linköping Hardcore låg för nära hjärtat då. Men det var många som flyttade till Stockholm 1999 och ska jag vara ärlig så fanns det en viss bitterhet mot dem som typ "gav upp" då. Men det är inget jag tänker på nu förstås. Allt blev bra.
Johan Lindqvist: "Vi köpte en gammal Folkabuss från 70-talet som vi lånade ut gratis till alla andra band. Först hade vi bara en men så var det någon som sa "Men vi ska ju också ut på turné, hur ska vi kunna åka?". Att "bara" ha en var tydligen inte hållbart, så vi köpte en till. Det fanns ingen värme i bussarna och vi åkte liksom till Umeå med dem. Det var någon packning vid gaspedalen som hade gått sönder så det blåste rakt upp på benet."
Även efter Outlast lade ner så har Henrik fortsatt att spela i band samt gå på och arrangera hardcorespelningar. Numera spelar han i bandet Alarm! som spelar snarlik musik som Outlast en gång gjorde.
– På ett eller annat sätt har hardcore varit en del av mitt liv sedan jag var 13 år och jag har nog inte varit helt frånvarande vid någon period sedan dess. Vi fick barn 2005 och därefter följde en längre period då jag inte arrangerade eller spelade i band, men jag har aldrig slutat åka runt i Sverige och gå på spelningar.
Du är ju lite utav en hardcorekändis i stan, blir du ofta igenkänd?
– Äh, jag vet inte. Även om det var mycket folk på spelningarna under 90-talet så var det en kort tidsperiod. Men visst, det händer nu och då att folk kommer fram och känner igen en. Oftast när man minst anar det, som någon kollega på jobbet eller någon gång när jag var och badade i Åtvid och någon kommer fram och frågar om jag är Henke från Outlast. Det händer inte ofta men när det händer är det kul förstås.
Det går ännu en vecka och jag är tillbaka på Skylten. Det är dags för premiärvisningen av Anders Carlborgs dokumentär om Linköpings hardcore-scen på 80- och 90-talet. Det är slutsålt men jag lyckas hitta en stol att glida ner i. Det är mörkt i lokalen men jag ser att Johan och hans barn sitter på stolsraden bakom mig. När vi sågs i Stockholm berättade han att han skulle ta med sig barnen på premiären för att visa upp vad han höll på med under sin ungdom. Några gånger under filmen kikar jag på honom och jag märker att vissa scener blir känslosamma för honom. I slutet av filmen säger journalisten Christel Valsinger:
”Om man ska fundera på vad som har gjort att Linköping har kunnat bli ett så starkt hardcorefäste så tror jag att bröderna Lindqvist är namnen som måste huggas in i sten på något sätt, som hade egna band med Nine och Outlast och drev Bridge of Compassion”.
Nine under en konsert på Skylten 1995.
fr v: Benjamin Vallé, Johan Lindqvist, Gustaf Björnsson
När filmen är slut och Anders Carlborg får stående ovationer så rinner tårarna nedför Johan Lindqvists kinder.
– Det ligger mig varmt om hjärtat, så det är klart att det känns. Men på ett fint sätt, inget vemod överhuvudtaget. Det var bara stolthet och värme. Och det som också slog mig när jag såg dokumentären var att vi alla hadet ett sådant driv. Nine ville utvecklas, Outlast ville utvecklas, alla ville bara framåt. Drivkraften av att skapa var viktigare än hur det lät eller hur man var, säger Johan Lindqvist efter premiären.
Jag har haft svårt att skriva den här artikeln. Den ska ju handla om er men det är så svårt att särskilja er från Linköping hardcore i stort.
– Jag blir glad att du när du säger det. För det var nog det vi eftersträvade. Att vara och leva Linköping hardcore.
Är du lillebror nu när ni ses tillsammans?
– Haha, ja det blir väl så litegrann, man går in i en roll. Det har ju alltid varit så att du har tagit stort ansvar. Om inte du (Johan) hade styrt upp så hade jag klippt och klistrat alla omslag till skivorna vi släppte. Du styrde upp så att skivorna hamnade i affärer och liksom fick en streckkod, säger Henrik.
– Men skivbolaget startade ju för att du hade gjort nio demos, jag bara hängde ju på dig egentligen. Hade du inte gjort det så hade jag inte haft det drivet att styra upp det, säger Johan.
