Ovanliga omständigheter för en intervju. Lördag kväll, nära midnatt och platsen är en populär nattklubb i Malmö.
Backstage sitter Amanda Lindgren från Linköping, iklädd mörka trikåer och målad med svart smink. Hon har nu trätt in i rollen som sitt alter ego, Vilska Solanas, och snart ska hon gå upp i wrestlingduell mot sin ärkerival, Hysteria.
– Det blir en speciell fajt, ett så kallat brawl, säger Amanda. Det är ingen riktig match, finns ingen domare, utan är ett slagsmål mitt bland publiken där en av oss kommer att ge upp. Den som får mest stryk förlorar.
Det kan låta hårt.
Det är det också.
– Allt är äkta, betonar Amanda. Vi slår på riktigt och kastar varandra på riktigt. Men vi har lärt oss att ta emot slagen på rätt sätt och att slåss så att det inte skadar. Det är därför vi övar två gånger i veckan.
– Men ibland går det fel. Vissa blir sura om man slår för hårt. Då kan man få ett ”kvitto”, alltså ett för hårt slag tillbaka under samma match. Som tur är händer det inte så ofta här, men i till exempel Finland är det vanligt.
Matchen är Amandas blott femte, hon är fortfarande väldigt ny som wrestlare. För två år sedan kastade hon sig in i ringen – och fastnade direkt. Trots att hon inte hade haft någon relation till kampsport tidigare.
– Jag har tidigare stått mycket på andra scener i Linköping, säger hon. Då har det mest varit spoken word, poetry slams och olika pjäser. Så tjusningen med wrestling ligger för mig i att utmana sin egen fysiska kapacitet och att agera inför en publik.
Just publiken, menar Amanda, betyder allt i wrestling.
– Man kan göra en hur bra match som helst, men om man inte har publikens engagemang med sig är det inget värt.
Fienden Hysteria, tillika vännen Jonna, som hon egentligen heter, flikar in:
– Jag har en bakgrund inom dans, och wrestling kan ses som en våldsam form av dans. Det finns till exempel många likheter mellan wrestling och balett när det kommer till rörelser och ansiktsuttryck.
Den amerikanska sortens show-wrestling är på framväxt i Sverige, och det finns nu etablerade plattformar i främst Malmö, Stockholm och Göteborg. I alla städer har det blivit succé.
– Wrestling är för vem som helst, så länge man tycker om att skrika. Till exempel min mamma har varit och tittat några gånger och då kommit på sig själv med att vråla ”döda honom!” och såna saker, säger Amanda och skrattar.
Jonna förklarar vidare:
– Om publiken köper konceptet att det är en show så kommer de att ha kul, men det är mycket av en inställningsfråga. I våra ögon är det en föreställning med sportinslag, ett slags fysisk teater. Vi försöker inte hävda något annat.
Vilska Solanas och Hysteria är en i dagsläget unik duo i en annars mansdominerad gren. Faktum är att de är de enda två kvinnorna i Sverige som går matcher i wrestling.
– Jag hoppas att fler brudar och icke-binära kan börja med det. Det är en viktig grej att lära sig ta plats och vara hård, säger Amanda och utvecklar:
– Min vision om framtidens wrestling i Sverige handlar inte så mycket om feta arenor eller mycket publik, utan mer om vad jag kan göra i ringen. Det kvittar om det är femton eller femtonhundra personer som tittar, man måste prestera lika bra oavsett.
Dansgolvet är nu helt fyllt.
Plötsligt dundrar de grötiga elgitarrtonerna av Ebba Gröns ”Beväpna er” över hela nattklubben, och Vilska Solanas och Hysteria gör våldsam entré genom folkmassan.
Publiken fullkomligt älskar det.