- Jag har väl sagt att jag ska sluta i tre år nu, men det är svårt att säga nej när de frågar, säger Andreas och tar en slurk kaffe ur en Derbymugg.
Han ler och är på ett strålande humör.
Kanske mest på grund av sitt färska husköp. Efter intervjun med Corren ska han till banken och slutföra de sista detaljerna i affären.
- Vi har köpt ett gammalt hus i Normlösa. Det är från 1944, ett stort as och världens renoveringsobjekt. Vi har bott där i två nätter nu och det känns helt kaotiskt, jag vet nog inte vad jag gett mig in på, säger Andreas och skrattar.
Fixar du renoveringen själv?
- Ja, det ska jag nog försöka göra. Men vi har två snickare i släkten som jag kan ringa, annars går det väl alltid att kontakta det där "Bygglov" som går i tv.
Före flytten till friska luften i Normlösa bodde familjen i en lägenhet i Johannelund i Linköping. Lilla Hilda, sju månader, ska få ett syskon i höst och därför var en flytt nödvändig enligt Andreas.
- Det är skönt att ha den avklarad innan det är dags i höst.
När du blev pappa under sensommaren i fjol valde du att sluta med volleybollen. Var det ett svårt beslut?
- Nej, inte alls och jag har egentligen inte känt något direkt sug av själva matcherna under den här tiden. Med ett litet barn att ta hand om så får du en naturlig distans och du har alltid något annat att tänka på.
- Jag har faktiskt inte varit och sett en enda match med Valla under säsongen, bara suttit vid datorn några gånger och kollat online-resultaten. Det har varit fantastiskt skönt att kunna njuta av alla lediga helger, det har jag inte haft några på nästan 15 år.
Men du har hållit dig i form på egen hand, eller?
- Jo, jag har faktiskt tränat med laget någon gång i veckan. Jag åkte förbi några träningar bara för att titta efter att jag slutat och då började det genast att klia i fingrarna och jag fick handsvett på direkten. Är jag där vill jag gärna vara med och köra.
Och nu är du tillbaka i hetluften igen. Ditt löfte om att sluta höll inte hela vägen . . .
- (skratt) Nej, det gjorde ju inte det, men det här absolut inget som jag planerat. Först ville väl Valla licensera mig bara för att skrämma upp de andra lagen inför valet av slutspelsmotståndare, men i förra veckan frågade de om jag kunde tänka mig att spela och då det kändes okej på träningarna tackade jag ja.
- Att få spela ett slutspel är en förmån och det ska bli förbaskat skoj.
Men är det ändå inte ett svaghetstecken för volleybollen i stort att någon, som egentligen lagt av och inte spelat på hela säsongen, bara kan hoppa in i slutspelet så här?
- Jo, det är klart att det är. Tyvärr är det väl så att kvalitén på elitserien sjunkit de senaste åren, den var bättre för fyra-fem år sedan.
Det är många spelare i Team Valla som suktar efter ett SM-guld. Vad talar för att ni äntligen når ända fram den här gången?
- Säsongen har varit lite knackig, men på pappret har vi ändå ett jäkligt bra lag, där många spelare har rutin från flera slutspel. Men det gäller att ha lite flyt. Tar vi oss förbi Habo kan allt hända.
Ingen risk för gnäll i laget när du kommer från "ingenstans" och tar en plats i laget i slutspelet?
- Klart att det kan vara känsligt, men jag har fått indikationer på att det är okej för det övriga laget att jag är med igen. Sedan får vi ju se hur mycket jag får spela.
Nästa säsong, fortsätter du då?
- Med två småbarn är det förstås tveksamt, men man ska väl aldrig säga aldrig, det har jag lärt mig. Att sluta med ett SM-guld vore annars perfekt, det är ju det enda som fattas för mig.