Poa Andersson kombinerar läkarstudier volleyboll på elitnivå. Utöver match så är det en hel del volleybollträning. "Fyra till fem obligatoriska bollpass, och ett frivilligt under dagtid. Sedan är det två/tre gympass och rehab".
Vid sidan av
I reportageserien "Vid sidan av" intervjuar vi lokala idrottare som jobbar eller pluggar vid sidan av elitidrotten. Den här gången träffar vi Linköpingc VC:s Poa Andersson vid sjukhuset. 22-åringen flyttade till Linköping för att kombinera volleyboll med läkarstudier efter åren på riksidrottsgymnasiet.
– Under gymnasiet kom jag på att jag ville jobba med människor. Jag tyckte det var kul. Sedan är det en annan fråga varför jag stannat i det. För det är mycket att lära sig och man känner sig liten och dum ganska ofta, säger Poa under lunchrasten när hon gör praktik på jouren.
Andersson – som på söndagen var med om 3–0-segern i bortamötet med Falköping – gör sin sjunde termin på läkarutbildningen och trots att det är krävande, så är viljan att jobba som läkare tillräckligt stark för att vilja fortsätta.
– Man får verkligen träffa människor. I väldigt tuffa situationer. Man får vara med när det är som värst, men också när det blir bättre. Se lyckan när det vänder. Att följa människor så här är något alldeles extra.
Vilken typ av läkarjobb vill du ha i framtiden?
– Det är lite svårt att säga nu. Det finns så många aspekter som jag inte vet än, men idrottsskador är lite extra spännande. Att till exempel vara lagläkare skulle vara jättekul, så att jag får hänga med på matcher även när jag själv slutar.
Är det du som plåstrar om lagkompisarna om olyckan är framme?
– Det brukar faktiskt inte vara jag. Skulle det hända något mer allvarligt tror jag att jag skulle vara den som steppar upp, men är det en fotledsstukning vet alla hur man gör.
Hur funkar livspusslet med både volleyboll och läkarutbildning?
– På något sätt har det gått i snart tre och ett halvt år. Det innebär att vissa saker faller bort. Jag kan inte gå på alla studentfester och det blir inte lika mycket att hänga med folk utanför plugget. Det är tråkigt att sånt faller bort, men det funkar. Det handlar mycket om disciplin. Jag har inte alltid haft motivation till att sätta mig och plugga, men jag måste göra det eftersom jag inte har tid när vi ska träna.
Poa Andersson kommer från Vännäs (cirka 30 kilometer väster om Umeå). Innan hon började spela för LVC gick hon på riksidrottsgymnasiet i Falköping.
Studentlivet är synonymt med mycket festmöjligheter för många, men det prioriterar Poa bort, för att ha tid att träna och för att vara i form till match.
– Det är inte läge att vara bakis någon gång liksom, om man ska vara rent krass. Det är inte läge att bli sjuk, så det faller bort.
Känns det som en tråkig uppoffring?
– Det var jobbigare förut. Nu kan jag uppskatta söndagsmorgonen lite mer. Under de prekliniska terminerna med mer föreläsningar med klassen, så var det mer fest i allmänhet. Det var jobbigt att säga nej, men nu känner jag mig lugn i det. Sedan kan man ta igen det i maj när säsongen är slut, men då är man ju så trött.
Jag har en fördom om att många svenska volleybollspelare är välutbildade. Stämmer det?
– Ingenjörsutbildningar tror jag är ganska vanliga. Läkarutbildningen vet jag att många går och så är det säkert många som läser fysioterapeut.
– Jag har nån tanke om att det har att göra med att vi elitsatsar. Att elitsatsande idrottare kanske har en ambitionsnivå som är lite högre än andras och att det drar upp ambitionsnivån i studierna också. Sen vet jag inte om det gäller för alla idrotter.
Sporthallen på kvällarna och universitetssjukhuset på dagarna. Så ser Poa Anderssons vardagar ut.
I toppsatsande Linköpings VC har det blivit mindre med speltid för Poa i början av säsongen. På grund av den hårdare konkurrensen och de lyckade resultaten. Under vintern hoppas hon få spela så mycket som möjligt, och hennes erfarenheter på universitetet går att dra nytta av även som volleybollspelare.
– På läkarprogrammet får man lära sig samtalsteknik och man lär sig om människor. Att hantera andra i olika sinnesstämningar. Det har jag tyckt är spännande och man kan använda det i många situationer i livet. På volleybollplanen också.
På samma sätt har volleybollen hjälpt henne som läkarstudent.
– Volleybollen hjälper mycket med att jobba med andra människor. Att ge och ta feedback. Jag kan verka bättre på att ta feedback än mina klasskamrater. Man har fått ta en hel del feedback under åren.
Hade du varit en bättre volleybollspelare om du kunde försörja dig på idrotten och inte behövde plugga?
– Jag tror absolut att jag hade kunnat vara en bättre volleybollspelare. Jag hade kunnat rehaba och styrketräna mer. Jobba mer med teknikträningar och se mer video. Det finns så mycket man skulle kunna göra med den tiden, säger Poa Andersson och avslutar:
– Jag tror inte jag hade varit en bättre människa, det är bra att få se kontraster. Få en bredare bild av människor och samhället i stort.