Den 28-årige högerspikern vet nästan inte hur det känns att missa SM-final. Under sina sex säsonger i Linköpings VC har Martin Larsson nämligen nått dit fem gånger – varav tre SM-guld.
Att ge de andra lagen spö hör med andra ord till vardagen – betydligt mer förekommande än att håva upp stora bjässar i sitt fiske på somrarna…
– Jag brukar framför allt åka i väg med lagkompisarna Albin och Anton (Eriksson) exempelvis till Svartån. Det är en skön avkoppling att komma bort från stan och ta det lugnt, berättar han.
Vilka är dina största fångster?– Ha, ha, skriv gärna en gädda på 15 kilo. Det är ju ingen som vet om det stämmer eller inte. Nej, jag har faktiskt inget särskilt att skryta med. Fiskar antagligen hellre än bra.
Finns det någon likhet mellan volleyboll och fiske?– Det gäller att ha ett stort tålamod och att vara på hugget, ler han.
Något känt ansikte för allmänheten är Martin inte.
– Volleyboll är ju en av världens absolut största idrotter, men tyvärr får sporten väldigt lite uppmärksamhet i Sverige. Det krävs nog att landslaget når större framgångar för att väcka mer intresse. Efter Sveriges sensationella EM-silver på hemmaplan 1989 – inför ett fullsatt Globen – skulle man ha jobbat hårdare och tagit vara på den tillfälliga haussen.
Du har gjort ett 70-tal landskamper, men tackat nej till blågult på sistone. Varför?– Det är alltid en stor ära att representera sitt land, fast samtidigt tar det mycket tid och man måste ta ledigt från studierna eller arbetet. Flest samlingar är det under sommaren och då jobbar jag som fastighetsskötare. Man förlorar en hel del pengar på att vara borta.
Ersättningen i elitserien är inte särskilt hög – men kunde du göra en hacka under proffsåret i slovakiska Bratislava?– Det var en hyfsad lön, samtidigt som man fick gratis boende och mat av klubben. Men styrelsen misskötte föreningen fruktansvärt illa. Jag fick bara betalt för hälften av tiden och lämnade laget innan slutspelet. Sedan gick de i konkurs säsongen därpå. Väldigt tråkigt, fick aldrig tillbaka pengarna.
Den gångna säsongen vann LVC först grundserien – och i finalen besegrades värsta rivalen Falkenberg i tre raka matcher. Martin drabbades av en axelskada lagom till slutspelet, men kunde vara med från semifinalen.
– Jag åkte till Stockholm och gjorde en stötvågsbehandling hos en sjukgymnast, då blev det snabbt bättre. Vi hade ett otroligt bra gäng med suverän lagsammanhållning och kändes hela tiden som att vi skulle ta guld.
Men nu tappar ni både Erik Sundberg och Wille Nilsson till proffslivet. Är du orolig?– De var båda grymt bra förra säsongen och båda är ju med i landslaget, så det är tunga tapp för oss. Vi har en stomme med bland annat mig, Calle Ahremark och Albin Eriksson som varit med i många år, fast det krävs ett par vassa nyförvärv för att vara med och slåss om guldet igen.
Martin Larsson vill ju inte gärna förstöra sin fina statistik.