VM i Val di Fiemme 2013. En mil in på femmilsloppet rycker Johan Olsson och lämnar den övriga världseliten bakom sig och håller sedan undan och vinner guldet.
Drygt fyra år senare sitter han utanför Stadshotellet i Motala och brister ut i skratt när han får frågan om han tänker använda sig av samma taktik när han på lördag startar i sin första Vätternrunda.
– Det vore en ganska korkad taktik på Vätternrundan, säger han sen och lutar sig avslappnat tillbaka i stolen.
Drygt två månader har gått sedan han meddelade att hans skidkarriär var över. Och sen den stunden menar han att han har lagt elitidrottslivet bakom sig.
– Jag har ställt om. Jag slutade ju av en anledning och det var att få tid att lägga på något annat. Då fick jag den här möjligheten att göra En svensk klassiker ihop med Santander. Det var faktiskt jag som frågade och de tyckte det vara jättekul, säger Olsson som berättar att tanken att köra Vätternrundan väcktes när han var på plats i Motala under loppet i fjol.
– Jag stod i Santanders monter nere vid målet och snackade med folk som hade gått i mål. Och de hade en otrolig inverkan på mig. Här kom de skitiga i ansiktet, trötta och blöta. Men de kom ändå dit och var jätteglada och supernöjda bara över att de hade gått mål, säger Johan som leende konstaterar att den glädjen han såg hos Vätternrundamotionärerna inte finns hos alla åkare en världscupshelg.
– Där är det ju bara ett fåtal som är nöjda efter varje lopp och det är ju de som kommer högst upp i resultatlistan. Här är det bara genomförandet som är viktigt, det spelar ingen roll hur fort du åker eller hur många du har före dig i mål. Så när jag stod där så kände jag att den här världen vill jag uppleva, säger han.
Och nu är han alltså bara något dygn i från att genomföra sitt livs första motionslopp. Det vore lätt att tro att en idrottsman som mottagit bragdguldet två gånger och under sin karriär samlat på sig sex OS- och åtta VM-medaljer skulle vara helt lugn inför den uppgiften.
Tror man det så har man fel. Och att debuten i motionssammanhang kan få det att pirra i magen på en olympisk mästare är något som Johan själv tycker är häftigt.
– Jag tycker det är grymt coolt när jag går runt och är nervös och sen ser alla andra som också ska åka. Jag har ju varit elitidrottsman i 20 år. Jag ska ju klara det här. Men skillnaden är ju den att när jag ska köra ett skidlopp så vet jag ju precis vad som väntar. Då har jag koll på allting. Det har jag ju inte nu, säger han.
Fast när det gäller själva cykeldelen så lär han inte ha några problem att ta sig runt Vättern. Under de senaste 15 åren har cykling varit en del i hans sommarträning och rent fysiskt lär det inte vara många startande som är starkare än vad han är.
– Det svåra för mig är att jag alltid har cyklat själv och att jag som längst har cyklat hälften så långt som det är nu, menar den nyblivne motionären som från början skulle åkt med en av de snabbaste sub-grupperna med målet att åka under sju timmar. Men att han för en tid sedan fick, som han själv beskriver det, kramsnö i ena hälsenan har tvingad honom att hoppa av den gruppen. Något som han menar bevisar att han nu är motionär.
– Att åka med en Sub-7-grupp hade varit en utmaning. Men nu har jag inte kunnat träna tillräckligt. Då får man helt enkelt sänka ambitionsnivån. Hade jag varit elit så hade jag ju provat att köra ändå för då hade målet varit att åka så fort som möjligt. Nu är ju målet att vara delaktig, säger Johan Olsson som ser ut att trivas med att det är så.