Det var skönt i dubbel bemärkelse, dels att komma hem, dels att vinna, säger Ljungqvist som är i form igen efter ett skade- och sjukdomsfyllt fjolår.
Förhållandena var så lika de förväntade i Aten som de kan vara i Sverige, strålande sol och högsommarvärme. Bra läge för en fin genomkörare inför Aten-OS för de tre deltagande OS-åkarna.
Ja, jag ville pröva att köra igenom ordentligt med tanke på OS, säger Marcus Ljungqvist, som tidigt visade att han var pigg i benen när han tillsammans med Magnus Bäckstedt tog initiativ för att fånga in de första utbrytningsförsöken.
Det var också Ljungqvist som ryckte sönder fältet så att en sex man stark grupp kom loss efter drygt tre fjärdedelar av det 192 kilometer långa loppet. En avgörande utbrytning visade det sig. De sex i täten höll ett gott tempo och när fyra varv återstod av 11 kilometer-slingan slog huvudklungan av på takten.
Ljungqvist fortsatte ta initiativ och med cirka två kilometer kvar lyckades han med det avgörande rycket och likt Bernt Johansson i Montreal 1976 cyklade han ensam in på målrakan och kunde defilera i mål, något han gärna får upprepa i Aten.
Jag tycker att vi svenskar har en bra chans i OS, säger han.
Det är enklare för mindre nationer i OS än i VM där exempelvis Italien med tolv åkare kan kontrollera fältet. I OS får de bara ha med fyra åkare.
Magnus Bäckstedt åkte i mål huvudklungan, ett tiotal minuter efter Ljungqvist. Men han var ändå mycket nöjd efter att en längre tid haft problem med ryggen.
Det känns jäkligt positivt att ryggen blir bättre och bättre.
Men de bägge herrarna i all ära, störst guldchans på förhand i OS har ändå Susanne Ljungskog som för andra gången tävlade mot herrar, denna gång dessutom i ett internationellt startfält. Hon genomförde hela loppet som var drygt sex mil längre än var damerna brukar köra och körde i mål i huvudklungan.
Det känns väldigt bra, det var en riktigt, riktigt bra värdemätare, tycker Ljungskog som fick se loppet utveckla sig perfekt för hennes del.