I dag är den tidigare målvakten och tränaren Lasse Eriksson heltidsanställd på ett fristående mediebolag som producerar rörlig bild.
Mellanhanden mellan klubb, som står för evenemanget, och rättighetsinnehavaren som säljer programmet. TV-bussar, fotografer, producenter och kablar ska synkas och samordnas.
– Vi får se vad som händer inom tre till fem år. Man får inte bli något Facit, som i Åtvidaberg, så att vi sitter med 15 stora dyra bussar som ingen vill ha. Det känns ändå som att vi är bra med, säger den välklädde 52-åringen som ger ett samlat, effektivt och välklätt intryck.
En progressiv affärsman långt ifrån overallstadiet.
LÄS MER: "Vet att Sevilla var intresserat"
En av guldspelarna från 1989, Tony Martinsson kommer ut från Östgötaportens inre och hälsar på sin lagkamrat.
Det gör också Stefan Hellberg senare, som varit assisterande tränare vid IFK:s två senaste SM-guld. Jordan Larsson, som precis avslutat träningen, springer över halva planen för att ta i hand och hälsa på Lasse som var lagkompis med pappa Henrik i blågult.
Lasse Eriksson passerar ingen obemärkt.
VM 1990 och EM 1992. Det historiska VM-bronset 1994. Eriksson var en del av svensk fotbolls bästa generationer – någonsin.
Men första och största flytten till Norrköping höll på att gå fel från start.
IFK valde landslagsmeriterade Lasse före rutinerade Mats Johansson som var en populär profil, både bland spelare, supporters och i media.
– Det var lite känsligt för att Mats hade stått länge här och gjort det bra. Det var någon kontraktsfråga och då kom jag plötsligt. Det var mycket i media då, som att "Vad ska vi ha den där Lasse Eriksson till när Mats inte får kontrakt?". Det var en känslig bit. Man fick försvara sig lite både mot media, men också in mot laget. Det var rätt stora artiklar lokalt, om att Norrköping inte hade pratat med honom, berättar Lasse som indirekt ärvde konsekvensen av det förhandlingsspelet.
LÄS MER: "Jag var en väldigt bra affär för IFK"
Om någon tvivlat på den där Lasse Eriksson, drogs de frågetecknen spikraka efter första säsongen. Mer utropstecken var det efter slutspelet och straffläggningarna i SM-finalen mot Malmö FF 1989.
Lasse Eriksson räddningar fick storfavoriten MFF i mental gungning, innan Janne Kalén slog in den avgörande straffen i höstkylan.
Ett oväntat SM-guld.
Lasses första i karriären.
IFK:s första på 26 år.
– Jag var i väldigt bra form i det slutspelet, det spelades i den formen då. Jag hade dessutom ett psykologiskt övertag på Malmöspelarna eftersom jag kände många av dem från landslag och U 21-spel. Att vi skulle klara av att slå Malmö var det knappast någon som trodde på.
– Det gjorde att vi åkte hem med von Rosens pokal hit till Norrköping, där det törstats och längtats efter att IFK skulle bli ett vinnarlag igen. Idag är jag otroligt stolt och glad över det vi gjorde. En av de största sakerna fotbollsmässigt i min karriär. Eftersom jag kom ny utifrån, från en annan allsvensk klubb och fick det att fungera direkt. Det var ganska tuffa krav att jag skulle vara bra i alla matcher då. Men vi hade ett bra lag, bra organisation och så hade vi de där små marginalerna med oss.
LÄS MER: Holter stortrivdes där guldet säkrades
Små marginaler är också viktigt i en målvaktskarriär.
Något han fått känna på både som som landslagsspelare i skuggan av Ravelli och i rollen som landslagets målvaktstränare.
– Det var bra spelare och bra karaktärer så det fanns anledning till att man kanske inte spelade så mycket. Men när det gällde bra karaktärer så kan jag stryka under på att jag var en av dem i gruppen. Jag lever fortfarande med att folk kommer fram och grattar och frågar, hur var det VM -94? Bara att få ha varit med där känns kul, att ha upplevt det på plats. Samtidigt kanske man hade hoppats få spela mer landskamper än vad jag gjorde under min karriär, de år jag var som bäst. Att jag hade haft den tur som krävs göra det, om det hade varit ett generationsskifte just då, säger Lasse och ger ett målande exempel.
– Under de år Isaksson stod har det funnits fem, sex som målvakter med kapacitet, men som aldrig fick chansen alls. Jag känner ändå att jag fått ut väldigt mycket i landslaget som spelare.
Lasse Eriksson fick också uppleva Hammarbys enda och historiska SM-guld 2001 efter att han kommit hem från utlandsåren. När han senare blev sportchef i Hammarby var det med blandade känslor han tvingades lämna posten.
Lasse Eriksson ville satsa eget och långsiktigt när pengarna saknades för dyra nyförvärv.
Styrelsen var inne på en annan linje.
Supportrarna resultatinriktade i sin något glidande självbild på framgång.
– Tufft år med den organisationen och med den styrelse som var då blev det nästan ett "Mission Impossible". Ett jättejobb med massor av frågor. Jag var ifrågasatt av och kändes nästan som att jag var motarbetat i allt som skulle beslutas av dem. Det var bara skönt att få slippa till slut, berättar Lasse med några års perspektiv.
Dålig ekonomi, spelare, personal, budget och ett division 2-lag som skulle drivas i en haltande och något underbemannad organisation.
Det finns ingen bitterhet idag, varken mot klubb eller medlemmar. Sakligt konstaterar han bara att de som satt i Hammarbys styrelse då och han inte hade samma fotbollssyn.
Lasse lyfter istället fram IFK:s arbete och vägval under krisåren i superettan.
– Apropå Tony Martinsson som var här nyss. Han har varit jätteviktig och kanske den som jobbat mest med att få klubben att satsa på egna spelare eftersom det inte finns pengar att köpa för. Det har han gjort jättebra.
– Min ambition var att Hammarby skulle jobba mer långsiktigt, börja bygga upp som Norrköping gjort senare med egna talanger. Att Hammarby skulle ta några år där man med en bra tränar- och ledarstab skulle fostra majoriteten av A-lagsspelarna från egna led. Så det skulle finnas en kärna med egna hammarbyspelare och inte bara köpa på olika sätt. I dagens Hammarby börjar det dyka upp några stycken. Men det gäller att våga det som klubb. Att få både tränare och sportchef att förstå; "Så här jobbar vi i den här klubben". Men sedan är det resultatbiten. Idag är det knappast någon som har tålamod med en säsong att man inte spelar i högsta serien, eller inte ligger i toppen av tabellen.
Lasse Eriksson trivs med att jobba med fotboll, även om det inte längre är operativt efter att kontraktet som målvaktstränare i landslaget gick ut och han placerade tyngdpunkten i det bolag han jobbar i.
– Jag har stått och nött skott. Kroppen är inte helt rustad för att vara målvaktstränare i 20 år till. För min del är det avslutat kapitel, i alla fall som det känns nu. Inget jag kommer söka aktivt, säger 52-åringen med sitt fasta handslag.
Händer som gav Norrköping ett skrällguld och en ny framtidstro.