Det var 1987. Luxor var en stor del av Motala och IFK, stadens stolthet, tog SM-guld. I dag är det 2009. Luxor finns inte längre och IFK, stadens före detta stolthet, spelar inte längre i elitserien.
Det har varit 22 år fulla av varsel, utflyttning och negativ utveckling för IFK. Den här februarieftermiddagen har det sista steget ut ur bandyns högsta serie tagits. Studenternas idrottsplats i Uppsala, där bandyn så ofta bjuder på fest, ger oss denna söndag bara snöyra och allt jag känner är ett stort, stort vemod. Inte bara för att IFK nu är ett allsvenskt lag, det är trots allt bara idrott, utan mest för att laget så starkt är en symbol för dagens Motala, en stad i ständig kamp.
Idrotten är ofta ett tecken på en orts välmående och den här vintern har IFK:s och Solfjäderstadens degraderingar gett oss klara signaler. Tyvärr har jag aldrig trott på årets IFK, så grym och tråkig har jag varit. Spetsen har saknats från start och det känns därför signifikativt att laget i sista matchen föll på sin ineffektivitet. Aldrig den här säsongen har jag sett IFK skapa så mycket chanser, ett tiotal helt klara, men oj så dåliga avslutningar. När jag efter matchen talade med Håkan Rohlén, guldhjälten från -87 som under säsongen hämtades upp från ungdomssektionen för att rädda A-laget, möttes jag inte av några bortförklaringar.
- Vi har varit för dåliga helt enkelt, därför åker vi ur. I dag kan vi inte begära mer av laget. Vi gör en riktigt, riktigt bra match.
Rohlén som sett nedgången från nära håll, ända från den magiska söndagen 22 mars 1987, då han satte den avgörande straffen i SM-finalen, konstaterade att IFK för mycket jobbat en säsong i taget. Klubben har enligt Rohlén aldrig, de senaste åren för att man inte haft något val, satt sig ned och skapat visioner. Aldrig bestämt sig för vad man vill med föreningen som helhet.
Han är en klok man, Rohlén. Att jobba bara för dagen är aldrig bra. Visst kan spontaniteten skapa en del bra, men risken för ogenomtänkta beslut blir stor och på lång sikt blir kvalitén lidande. Framför allt är det svårt att skapa en röd tråd i verksamheten, så mitt råd till IFK är: lyssna på Håkan Rohlén, sätt er ned i lugn och ro och hitta den röda tråden.
Det handlar inte om att direkt på måndagen börja tigga bland Motalas företag, de har nog med sitt för tillfället. IFK Motala måste skapa en produkt företagen har nytta av, som de vill satsa på för att själva bli starka. Den här vintern har tydligt visat näringslivets och invånarnas brist på intresse för dagens IFK, och i alla fall det senare beror på IFK, inte på att människorna plötsligt förändrats.
Att skicka iväg Lukas Persson till Finspång mitt under säsongen för att i stället satsa på de värdelösa ryssarna Alexei Kitkov och Ivan Bojko var ett beslut framtidens IFK inte har råd att upprepa. Framtidens IFK måste satsa på sina egna produkter både av ekonomiska och sportsliga skäl, och där är flera av de som fanns i söndagens trupp en utmärkt stomme.
Nyckelordet måste vara tålamod. Det första jag hörde ordförande Pär Höckert säga efter degraderingen var "vi ska tillbaka direkt". Visst vore det bra, helt perfekt, men priset för en återkomst får inte vara ett nytt risktagande. IFK måste komma ihåg att 2008/2009 var säsongen då inte bara spelarna svek, utan också styrelsen, då den fryste hela lagets löner.
Ska IFK leva vidare som elitförening är det viktigaste att börja från grunden - inte med A-laget.