Bilen slirar lätt på grusvägen fram till Kottebo längst söderut i Linköpings kommun, alldeles vid gränsen till Kinda. Det är snart vår. Snön är borta. Men sjön Drögen ligger isbelagd.
I Kottebo huserar Pernilla och Ulf Bjuhr sedan 17 år. I nio år har Pernilla varit ridskolechef i Folkinge i Kisa. Två mil från Kottebo.
Häromdan fick hon av Östergötlands ridsportförbund veta att hon blivit utsedd till årets idrottsledare i ridsport i länet.
-- Jag blev jätteglad. Och överraskad. För det är inte precis vad man går och tänker på om dagarna, säger Pernilla.
Hon har fullt upp. Hemma på gården har hon tio hästar som ska ridas och skötas, sex av dem är hennes egna. De andra är unghästar som hon rider in åt andra.
-- Att rida in hästar är mitt huvudmål.
Det finns andra mål. Mål som handlar om ridning, förstås. 41-åriga Pernilla Bjuhr tävlar i fälttävlan. Framgångsrikt, om än inte i svår, trestjärnig klass.
-- Jag har en bit upp till verkliga eliten, men hoppas kunna starta i svår klass snart. Men jag har ingen brådska. Nästa år kanske.
Som ryttare började hon tidigt.
-- Jag var väl tre, fyra år då jag fick prova på ridning på Kolmårdens djurpark, och sen var det bara ridning som gällde.
På den tiden bodde hon i Ryd i Linköping och började så småningom rida på ridskola i Tift. Men första egna hästen dröjde tills hon blev 20. Tävlade gjorde hon redan på ponnytiden, och hon har prövat på alla disciplinerna, men fastnade till slut för fälttävlan.
-- Den är roligast, mer komplett. Och terrängritten ger en kick.
Durage heter förstahästen. En nioåring som ingen trodde hade något på tävlingsbanan att göra. Hon fick den till skänks av uppfödaren Gert Hermansson i Västra Harg.
-- Durage var skadad redan som treåring och var svårsåld. Jag fick honom. Efter ett år blev han halt. Då lät jag operera honom och sen dess har han gått perfekt.
I dag är Durage hennes stora favorit. Och får han vara hel har framtiden för sig. En fälttävlanshäst sägs vara som bäst mellan 10 och 14 års ålder.
-- Mitt gosedjur, säger hon ömt själv varpå maken Ulf tror sig veta att det är honom hon pratar om.
De träffades på Veta lantbruksskola i Vreta kloster.
-- I svinhuset. Jag skötte nämligen svinen, berättar Ulf och ler i kapp med Pernilla.
Svinaherden fick sin prinsessa. Flyttade inte till slottet, men till Kottebo och är kvar än. De saknar inte jäktet i stadslivet och har varken mikro, diskmaskin, video eller dator.
-- Jo, vi har en video, men jag vet inte hur man gör, säger Pernilla och garvar.
Och vad ska hon veta det för? Hon tittar ju aldrig på teve.
-- Nej, och jag har aldrig läst en bok, heller.
Aldrig läst en bok, hur kopplar du av då?
-- Kopplar av och kopplar av. Jag kopplar av i arbetet med hästarna. Det ingår liksom. Jag har valt det här livet, och skulle jag ha någon hobby så är det väl dom där, säger hon och pekar på korna i ladugården.
Sen hälsar hon på 5-åriga hästen Freja. Det gillar inte riktigt Durage som sparkar i sin box för att påkalla uppmärksamhet.
-- Han är avundsjuk, säger Pernilla och låter honom komma ut en stund.
Grusvägen mjuknar under deras fötter. Våren är i antågande. I hagen står flera unghästar med sträckta halsar och tittar nyfiket, leriga efter att ha rullat sig i blötan.
I påsk ska Durage och Pernilla vara med i fälttävlanspremiären i Skåne. Och i augusti ska de rida i Linköpings nya tävling på Valla. Pernilla ingick i styrelsen för Duseborgs nedlagda stora tävling alla 11 åren och är nu styrelsemedlem i den nya föreningen för Linköpingstävlingen:
-- Det ska bli jättekul att rida där. Det kan bli hur mycket folk som helst. Tävlingsmässigt är det vårt stora mål för säsongen.
Men huvudmålet är unghästarna. Och ridskolan.
Och gosedjuret.
Och svinaherden.