Undrar vad det blir av honom? sa de om mig när jag var grabb. Jag sa ingenting utan fortsatte bara sparka boll om somrarna och skjuta puckar på vintrarna. Det såg de väl vad jag ville bli? Fast nu vet jag svaret: det blev ingenting.
Inte i idrott i alla fall där jag hela min levnad ändå önskat bli så mycket. Bäst till exempel. Först. Jag tänker på det när jag ser orienterarna i femdagars flåsa omkring som myror och utan knot slå sönder sig mot besvärliga bohusländska stenar i skogen utanför Uddevalla.
De blev i alla fall blodiga, de.
Jag har prövat orientering, jag också. Men det sket sig. Jag slog mig aldrig.
Dessutom saknades mod. Och tålamod. Skogen kräver sin man, och kvinna. Men den ger också. Även mig. Fast det var i Dalsland i tisdags. Medan H18 kort 1 och D65 m och eliten och supereliten och högre övre medelåldernseliten och undre yngre inskolningseliten och alla andra 298 klasserna sprang kors och tvärs genom skogen anmälde jag mig i elitsvampsklassen. På ett par timmar plockade jag undan allt gult som stod i vägen. Eller i skogen. Många kantareller var det. Fler än orienterarna.
Och de var ju 15 000. Den största svampen visade sig vara en knattelöpare från Stora Tuna.
Häromdagen badade jag i havet. På Orust. Eller från Orust. Jag simmade rätt ut från Kungsviken och var på väg mot nytt längdrekord. Äntligen bäst, tänkte jag precis som jag blev omsimmad av ett äldre tyskt par som simmade så långt bort att deras små guppande huvuden till sist inte syntes alls. Då vände jag in mot land igen och tänkte ringa kustbevakningen, men fick till min förvåning se det tyska paret sitta och soltorka. Fenomenalt. De borde ha varit med i VM. Fast då hade förstås svenskarna kommit ännu längre efter.
Nej, simning har inte varit min sport. Jag har saknat mod. Och tålamod. (Det känns som om jag känner igen det här). Vattnet kräver sin man, och kvinna. Men det ger också. Även mig. Fast det var i Slätbaken utanför Söderköping förra veckan. Medan min dotter Rebecka och hennes kille Robert svalkade sig i Husbyvikens 25-gradiga vatten klev jag upp ur det som måste ha varit algblomning och stirrade rätt in i en tavla. Konstnären hade målat en svensk sommaräng, en båt, och ett tjugotal kor som i sakta mak gick ut i vattenbrynet. Ja, en ko stod med vatten upp över juvret och log förnöjsamt. Så nu vet jag hur lättmjölk blir till.
I helgen är det dragracing på Mantorp Park. Om det kan jag säga att det låter. Men det är absolut inte värre för oss som bor i Mantorp än vad flygbullret är för Malmslättsborna. Och man vänjer sig. Men motorsport har aldrig varit min sport. Jag har visserligen som de flesta andra bilförare kört alldeles för fort. Men aldrig tävlat. Jag har saknat mod. Och tålamod. Motorerna och fordonen kräver sin man, och kvinna. Men de ger också. Även mig. Fast det var i Norrköping för tusentals år sen.
Det var strax efter Krita, Jura, Perm och allt vad det heter och jag var neanderthalare i mopedåldern. Jag körde som en galning och gasade så mycket att jag fick domningar i högerhanden som inte gått över än.
Därför är jag tvungen att sluta skriva här.
Sport- Cnorren