För tio år sedan fick Ann-Charlotte Mengel, då 50 år, för sig att göra en tjejklassiker. Mest för att hon hört talas om det och för att det lät kul. Hon hade flyttat från Småland till Östergötland för att utbilda sig till biomedicinsk analytiker många år tidigare, och nu rotat sig i Motala, cyklingens hemstad.
– Jag hade ju cyklat en del tidigare, säger hon. Familjen semestrade på två hjul i Danmark. Från början var det behagliga resor med mycket packning, men med åren blev det en utmaning att komma undan med lite bagage och att cykla så fort som möjligt. Sista gången hade vi visst varsin tandborste och ett sidenlakan med oss.
Lätt prylgalen
Ann-Charlotte beskriver sig som lätt prylgalen när det kommer till idrott. Har hon röda löparskor så ska tröjan helst matcha. Och i den andan hade hon skaffat mycket utrustning till tjejklassikern.
– Efteråt tittade jag på grejerna som jag köpt och tänkte att det är väl synd att de ligger där och skräpar.
Alltså anmälde hon sig till stora klassikern. Och blev så biten att hon gjorde fem stycken i följd.
Sen försökte hon få det att räcka.
– Jag gjorde ett uppehåll och tänkte att det skulle bli så skönt att inte behöva träna hela tiden. Det gick ett kort tag, sen kände jag mig förslappad och började gå upp i vikt. Det fanns inget annat alternativ än att fortsätta, säger hon.
Fick en coach i julklapp
Nu är målet att göra tio klassiker. Men Ann-Charlotte är inte nöjd med det. Långt ifrån. Varför göra en gren i taget, när man kan göra flera i en följd?
– Jag anmälde mig till Ironman Kalmar. I ärlighetens namn visste jag inte riktigt vad det innebar, men jag insåg i alla fall att om jag skulle klara det så behövde jag hjälp att lägga upp träningen på rätt sätt. Så jag önskade mig en coach i julklapp.
Ann-Charlottes sambo tipsade tomten och i ett av paketen låg ett kontrakt med duktige triathleten Karl-Johan Danielsson.
– Vi har kontakt varje vecka. Han lägger upp träningen och lär mig annat som är viktigt, till exempel hur jag ska äta under loppen.
Adrenalinpåslag
17 augusti genomförde Ann-Charlotte Ironman Kalmar, som ensam deltagare i klassen 60–64 år.
– Jag hade full koll på klockan under loppet, säger hon. Målet var mest att klara maxtiden på 16 timmar. Det gick bra och jag kom i mål under sista timman som kallas heroes hour. Publiken var som tokig och närmast bar oss fram den sista biten. Jag hade så mycket adrenalinpåslag att jag inte ens minns att loppet hade varit jobbigt.
Går i platta skor
Att Ann-Charlotte kom i mål inom rätt tid innebar att hon kvalificerade sig till ironman-VM på Hawaii, där tävlingen har sitt ursprung. Den 12 oktober ska hon stå på startlinjen.
– Jag ska inte säga att jag tänker på det 24 timmar om dygnet, men nästan!Jag läser olika triathlonbloggar varje dag. Jag tvättar händerna som en galning hela tiden för att inte bli förkyld. Och jag som alltid har höga klackar har börjat gå i platta skor för att inte riskera att vricka fötterna.
Målet, over there, är att klara tiden och framför allt att stå ut med värmen.
– Och så ska jag uppleva Hawaii och stämningen. Jag har läst att det finns en speciell båt som ligger utanför Kona på Big Island där tävlingen går, dit många triathleter simmar dagarna före loppet för att dricka kaffe tillsammans. Det verkar häftigt.
Inte nöjd
Dessutom tar Ann-Charlotte med sig familjen och passar på att fira att hon nyligen fyllt 60 år.
– I ironman finns ålderskategorin 80 år och över så jag kan hålla på ett tag till, säger hon.
Men tro nu inte att småländskan från Östergötland är nöjd här.
Nej, nya utmaningar hägrar.
– Det här loppet ”Ö till ö” verkar kul, säger hon. Det måste kanske inte vara de mesta extrema tävlingarna, men något lite tuffare ska jag testa i alla fall.
Och som inte det vore nog hyser Ann-Charlotte ytterligare en dröm.
– Jag höll på mycket med hästar när jag var yngre och jag skulle gärna vilja vara med i en dressyrtävling igen.
– Men det ska jag göra när jag är mellan 65 och 70.