Var börjar man berätta i en livshistoria som består av så många fantastiska delar? Kanske genom att konstatera att motgångar aldrig har stoppat Lina Gregersdotter. När vi träffas över en kopp rött te med honung på ett kafé i centrala Linköping en regnig förmiddag är världsmästerskapen i långdistans bara timmar bort.
Lina är beredd, hon sjuder av energi.
Konstigt nog.
Det är nämligen inte mer än ett par månader sedan som hon kunde börja springa igen efter en svår olycka på cykeln. I samband med ett träningspass i början av maj 2013 hakade hon ihop med några av kamraterna i klungan och slog omkull. Rejält.
– Jag minns inte så mycket egentligen. Jag hade skrapsår och lite svårt att gå, värre var det inte. Cykeln såg ut som ett garnnystan, men jag tänkte att så fort jag fått ordning på den så skulle jag köra igen.
Till slut var det en kompis som sa ifrån och tvingade Lina till läkaren.
Ortopedens dom var hård.
”En flisa har lossat ur knäskåle n. Sluta med triathlon och ägna dig åt knyppling eller något annat stillsamt.”
Till sist kontaktade Lina en privat ortoped. Att sluta träna var inget alternativ och hon ville veta vilka möjligheter som fanns.
– Under ett och ett halvt år rehabtränade jag varje dag. Det var tufft och jag var rätt låg. Men när en vän frågade om jag ville följa med till Tokyo och springa marathon så skapade jag ett mål.
Loppet gick i februari i år. Lina sprang över mållinjen med tårarna rinnandes.
– Det var vändningen. Det var då jag insåg att jag kan fixa allt!
Men olyckan på cykeln är inte Linas enda motgång. Vi backar bandet och pratar en stund om en trasslig barndom hemma i Linköping.
I dryga 20-årsåldern vägde hon omkring 130 kilo och förstod inte riktigt att vad som stoppas in i kroppen också bör göras av med.
Tillsammans med sin dåvarande man flyttade Lina till Japan och där träffade hon en läkare som krasst konstaterade; ”gör du inte något åt det här så lever du inte tills du är 30”.
I Japan växte Linas intresse för arkitektur och väl tillbaka i Sverige några år senare utbildade hon sig till planarkiktet i Karlskrona.
– Det är orienteringsfokus på skolan där och alla mina klasskompisar tränade. Jag blev sugen och hängde på. Det var en häftig känsla när jag insåg att jag orkade, trots att jag var så stor.
Via en kompis fick hon upp ögonen för triathlon.
– Han sysslade med Ironman och jag tänkte att det var rätt knäppt att utsätta kroppen för de distanserna. Men eftersom jag är mer vild än tam så formades ett mål om att själv kunna vara med någon gång.
2010 gjorde Lina sin första klassiker. Samma år genomförde hon en sprinttävling i triathlon. 2012 åkte hon på träningsläger med andra triathleter på Mallorca och året efter fick hon jobb som cykelguide på lägren. 2012 gick hon dessutom i mål i sin allra första Ironman, i Kalmar.
– Då grät jag igen. Tänk vad den där gamla tjockisen hade åstadkommit! Genom att äta sunt och träna bra hade jag gått ner 60 kilo och gjort mig av med halva min vikt. Det var helt galet!
När paketet med landslagsdräkten damp ner i brevlådan häromveckan gick en dröm i uppfyllelse.
– Jag höll den framför mig och såg att det står ”Sweden” på magen. Det gick rakt in i hjärtat, säger hon.
Målet i morgon är att just ta sig i mål.
Det hetsiga prestigefyllda jagandet efter framgång som drev Lina tidigare har hon lämnat bakom sig.
– På det sättet var kraschen nyttig, säger hon. Jag hade glömt bort att vara närvarande. I dag inser jag att det är så fantastiskt häftigt att jag lever och att jag kan springa och cykla. Jag njuter av varje steg och lever mitt motto fullt ut: ”Never give up!”