– Jag har alltid drivits av att utmana mig själv och visa att saker och ting är möjligt. Det finns så mycket man kan göra trots att förutsättningarna inte är de bästa.
Så säger Sophie Toomväli Petersson, 26 år. Hon kommer ursprungligen från Vadstena, men bor nu i Linköping. Sophie har Ushers syndrom typ 1, vilket innebär att hon har medfödd dövhet, ett icke fungerande balanssinne i inneröronen, samt gradvis försämrad syn. Hon har ungefär 10 procents synfält. Sophie berättar att hon bara kan se precis rakt fram och att hon är helt blind i mörkret. Hennes svaga balanssinne är också något som påverkar i vardagen.
– Ibland kan det se ut som att jag är full för att jag går så vingligt. Det blir inte lättare av att jag knappt ser något heller. En del saker i vardagen är svårt, som att handla, men jag kan klara av vissa saker på egen hand. Om jag vet var allt finns klarar jag till exempel att laga mat själv.
Med hjälp av ett Cochleaimplantat kan hon höra någorlunda bra, vilket gör att hon kan prata. Det finns dock tillfällen då det inte fungerar, som när det blåser, när det kommer ljud från andra håll än där implantatet sitter, när det är många ljud på samma gång och när hon befinner sig i vatten.
Just att befinna sig i vattnet behöver Sophie göra när hon ska vara med i Vadstena triathlon i slutet av augusti. Hur gick egentligen det till då? Att en person som är dövblind kan behärska simning, cykling och löpning.
Vi tar det från början.
– Jag har alltid gillat att vara igång och träna och röra på mig. Det går även med mina förutsättningar. Jag har provat på en massa olika sporter. Handboll, ridning, bugg, luftgevär, SUP, dykning, utförsåkning, längdskidåkning, skridskor, inlines och så simning, cykling och löpning då förstås, säger Sophie.
Hon har cyklat tjejvättern fyra gånger och hela Vätternrundan två gånger med hjälp av olika ledsagare, som sitter tillsammans med henne på en tandemcykel.
Sophie har också länge gillat löpning, men haft svårt att slappna av och få det att fungera. Därför gick hon till Korpen och bad om personlig träning. Det var då hon träffade Carina Malmlöv.
– Vi tränade tillsammans och jag hjälpte henne med löpningen. Sedan en gång när vi var ute och sprang berättade Sophie att hon inte får någon hjälp av kommunen med ledsagning. Då blev jag förbannad. Jag brinner för träning och tycker att alla ska få möjligheter att utöva idrott. Därför började jag ledsaga Sophie. Det är värt att offra 1-2 timmar ur mitt liv för att hon ska kunna träna, säger Carina.
– Det behövs inte en jättestor insats för att få det att funka. Sedan får ju jag ut mycket av det också. Det är roligt att träna och det är så härligt att se glädjen hos Sophie när hon får chansen att göra det som är roligt.
Sophie och Carina springer och cyklar tillsammans. Sedan kom också idén om att vara med på triathlon. Men då får mamman Cecilia hjälpa till i vattnet.
– Jag hatar vatten, så simningen försöker jag undvika, säger Carina Malmlöv.
I vattnet kan inte Sophie ha hörselimplantatet på, vilket gör att hon bara kan använda sig av teckenspråk där.
– Jag brukar hjälpa henne upp och ned ur vattnet, eftersom det är svårt för Sophie med sin nedsatta balans. Sedan simmar jag lite framför så hon har en rygg att följa, säger mamma Cecilia.
Efter simningen tar Carina Malmlöv vid. Då cyklar de tillsammans på en tandemcykel och sedan får Carina hjälpa till i löpningen. I svårare partier genom att springa i armkrok. Annars räcker det med att hålla koll och prata med Sophie för att hon ska vara beredd på olika hinder.
– Om det springer små barn framför mig till exempel så ser jag inte det. Jag ser inte heller bilar, människor som kommer från sidan eller ojämnheter på marken, säger Sophie.
Men när hon får ledsagning går det bra.
– Man får vara på sin vakt och hålla koll, men det fungerar. Det är så häftigt att hon klarar av idrottsprestationer som få med full hörsel, syn och balans gör. Sophie är väldigt imponerande, säger Carina.
Sophie vill gärna inspirera andra med sin träning och sitt idrottande.
– Det finns studier på att psykisk ohälsa är vanligare hos människor med dövblindhet. Jag vill försöka bryta mot det. Då är det viktigt att röra på sig. Jag vill också visa för andra med mina förutsättningar att det går att göra saker. Man kan klara av mycket trots de här funktionsnedsättningarna.
Mamma Cecilia fyller i:
– VI har ju alltid försökt att se möjligheter snarare än begränsningar. Det har gjort att hon alltid försökt prova saker och tänka utanför ramarna för vad som är möjligt. Och så har ju Sophie alltid tyckt om att röra på sig och träna.
Sophie igen:
– Ja, verkligen. Det är något jag brinner för. Jag älskar att utmana mig själv fysiskt och psykiskt. Sedan har jag ju ett intresse för kroppen med tanke på mitt jobb.
Hon jobbar som fysioterapeut på kirurgavdelningen i Linköpings universitetssjukhus. Ytterligare en imponerande bedrift med tanke på dövblindheten.
– Det fungerar bra. Det är väl anpassat, så jag trivs jättebra med det.
Carina, Sophie och hennes mamma Cecilia tror alla att triathlontävlingen kommer gå bra.
– Det kommer nog gå bra och jag är en tävlingsmänniska så jag ska ge allt, men egentligen är inte resultatet det viktigaste, säger Sophie.
– Det viktigaste för mig är att jag tycker det är roligt att hålla på med detta och att jag vill inspirera andra till att träna trots sämre förutsättningar. Jag vet faktiskt flera som börjat utmana sig själva med till exempel Vätternrundan där jag har varit en bidragande faktor. Det är viktigt att folk ser att det går.