– OS är det största man kan vara med på som idrottsman, det är nog alla överens om. Och nu när jag har en bra chans vill jag göra allt för att ta den.
Vi träffas i Campushallen. Tanken var att vi skulle vara med en hel dag, under tre inplanerade träningspass. Men i spåren av de nya coronarestriktionerna har han stoppats från att komma in i simhallen och köra sina pass.
– Jag har försökt med allt, med kommunen, med Medley, med Lass. Men det är tvärkört just nu. Jag hoppas att det löser sig snart, annars får jag kanske åka nån annanstans för att simträna.
Istället fick det bli en dryg timme i stakmaskinen på gymmet istället.
– Det är förstås inte samma sak, men ändå ganska likt simning på många sätt, ungefär samma muskler som får jobba.
Med det passet är bara en fjärdedel av dagens träning avklarad. Närmast väntar två timmar cykel och direkt efter det en timmes löpning i Vallaskogen.
– Det är väl ungefär så mina dagar ser ut just nu när det är försäsong, säger han och ler.
Tanken var att han skulle köra den sista världscupen som snart avgörs i Valencia. Men med världsläget i tankarna valde han att avstå.
– Jag siktar på att göra en bra försäsong nu och komma förberedd när det förhoppningsvis drar igång igen i slutet av februari. Det är då som OS-kvalet börjar, det är då jag ska vara på topp.
Innan cykelpasset i solskenet samtalar vi om drömmar, om bristande motivation, om sättet att leva som triathlet och om kärleken till sporten. Men vi börjar i Norge.
Jag läste att du är född i Stavanger?
– Stämmer. Pappa är från Norge och vi bodde där till jag var drygt tre år, sen flyttade vi till Ljungsbro. Jag har en del släkt kvar i Norge, på pappas sida, och känner mig på nåt sätt faktiskt lite norsk. Jag bodde nyligen två år i Norge, men flyttade hem i våras igen. Jag bodde i Bergen för att träna med norska triathleter och det fungerade riktigt bra, men till slut tröttnade jag på vädret där. Det måste vara världens regnigaste stad, det var konstant dåligt väder. Dessutom längtade jag tillbaka hem till Östergötland och Linköping och alla jag känner här.
Nu är du hemma i Linköping, tränar jämnt och reser mycket under säsong. Vad lever du på?
– Jag har lite stöd från förbundet och är med i Olympiska Kommitténs program Topp och Talang, de betalar en del. Sen är det en del prispengar på tävlingarna och så studerar jag på universitetet på deltid och får lite studiebidrag.
Vad pluggar du?
– Kemisk biologi. Det lät intressant, men jag inser att det kommer ta tid att bli klar. Jag vill satsa stenhårt på min sport för att nå mina mål där i första hand.
Vad är ditt största mål?
– OS. Helt klart. Nu vet vi ju inte hur det blir med OS i Tokyo nästa år, men min plan nu är att försöka kvala dit. Sen kommer det ett OS 2024 i Paris som jag också väldigt gärna skulle vilja vara med på.
Vad krävs för att du ska nå dit?
– Att jag presterar på en jämn och hög nivå. Jag visade för mig själv i senaste världscupen i Italien där jag slutade tia att jag kan vara med i världstoppen. Flera medaljörer på OS och VM var med i det startfältet och jag var bara en halvminut från pallen. Jag var också tvåa på en världscup i Belgien förra året så kapaciteten finns. Men det krävs att jag gör bra ifrån mig på de tävlingar i vår som räknas som kval till OS, det gäller att pricka formen rätt.
Den här säsongen har varit väldigt speciell även för din sport. Hur har du hanterat det?
– Okej. Det värsta är ovissheten. Normalt sett lägger man upp en plan för säsongen med träning och tävling, men nu har man inte vetat någonting utan nästan bara fått träna. Jag får erkänna att det var riktigt tungt med motivationen ett tag. Det fanns tillfällen då jag funderade över varför jag höll på, den här säsongen har tagit hårt på det mentala.
Hur klarade du det?
– Jag fick påminna mig själv om att det här är det bästa jag vet, att det ändå är en ganska fri tillvaro och att jag faktiskt älskar den här sporten. För det gör jag, kanske inte alla dagar, men de allra flesta. Sen tävlade jag en del med CK Hymer på cykel och det var både utvecklande och motiverande.
Och nu är du inne i fyra månaders försäsong till?
– Ja, det är bara att borra ner huvudet och köra. Det svåra är att få tid till återhämtning och verkligen lyssna på kroppen när den är sliten. Jag har kanske haft tron att bara jag tränar lite mer så utvecklas jag, men det är inte alltid så. Återhämtning och vila är minst lika viktigt.
Du är 24 år nu, hur länge ser du dig själv hålla på?
– Många av de bästa har sin peak när de är 30-35 år, så ett tag till. Man måste inse att det krävs väldigt mycket träning under lång tid för att bli riktigt bra. Men kanske att jag efter OS 2024 byter till lite längre distanser. Nu satsar jag på sprint och olympisk distans. Att få tävla i Iron Man på hög nivå är kanske ett mål långt där framme.
Det är dags att ge sig ut och träna. Två timmar väntar på mindre vägar mellan Linköping och Ljungsbro och han kliver på den ultralätta röda cykeln där två vattenflaskor nästan väger mer än själva cykeln.
Det är lugnt på vägen, Gabriel håller hög fart och inne i Ljungsbro får han bromsa till för att inte överskrida tillåtna hastighet vid skolan.
Under växlingen från cykel till löpning, som tar några minuter, undrar vi vad han funderar på under de långa cykelpassen.
– Ibland är vi flera som tränar ihop, då blir det en del socialt snack när förhållandena tillåter. Vasco Vilaça som tävlar för Portugal bor ju här i Linköping så vi sparrar en del ihop. När jag kör själv blir det nån podcast då och då. Men bara med en hörlur, jag vill väldigt gärna höra trafiken runt omkring.
Gabriel råkade ut för en otäck olycka i somras när han under ett träningspass kraschade rejält på cykeln. Han flög över styret och resultatet blev rejäla skrapsår i ansiktet och 15 stygn för att laga en sprucken läpp.
– De fysiska ärren finns kvar lite grann, men annars är det okej. Man har kraschat flera gånger på cykel förut, men den här var väl lite värre än de tidigare.
Löppasset på en dryg timme tar sin början. Han ger sig iväg utmed spåret i Vallaskogen och tempot är högt. I alla fall för ett otränat öga.
– Det blir ändå ett ganska lugnt pass efter att jag körde tufft på cyklingen. Jag kör efter pulsklockan för att se att jag inte ligger på för hårt.
Ytterligare en dags träning mot det stora målet är avklarad. I morgon börjar det om igen.
Och nästa dag.