Vi träffas i villan i Motala. Hon tar emot med den lilla valpen Kona i famnen, blott tio veckor gammal och nyss inflyttad hos henne och sambon Jeff.
– Hon fick namnet Kona eftersom det var där vi träffades, säger Annie och nickar mot Jeff som kommer in genom dörren.
Vi sätter oss ner vid köksbordet och hon börjar berätta om månaderna hon har bakom sig.
– Det började egentligen på försäsongen i fjol när jag tränade som jag gjort de senaste åren, runt 35 timmar i veckan i 11 veckor. Men när jag kom hem igen så fick jag inte den kick jag brukade få. Jag började tvärtom sova dåligt och var kostant trött.
Hon letade anledningar men hittade samtidigt en mängd bortförklaringar.
– Jag skyllde på olika saker hela tiden, ville inte inse att det var nåt som inte stod rätt till. Man trodde hela tiden att det skulle släppa, att i morgon då vänder det.
Hon tränade på som vanligt, försökte hitta formen som aldrig kom.
– Jag sov bara sämre, vaknade fem gånger per natt, var aldrig utvilad. Jag testade massor av olika saker, men inget hjälpte.
Det var först efter ett landslagsläger i mars i år som hon på riktigt insåg att hon måste ta hjälp med sina problem och hitta orsaken.
– Jag kom hem efter lägret och insåg att jag måste lyssna på kroppen. Det fanns inget alternativ.
Svaret på frågan var att Annie lider av allvarlig järnbrist.
– När jag fick veta det var det väldigt skönt. Jobbigt, men skönt att få reda på vad orsaken var.
Vad det kommer sig av är svårt att säga.
– Kanske är det kroppens sätt att tala om att jag måste lugna ner mig. Jag vet inte.
Då klippte hon bandet med sin sport. Sen i mars har hon inte simmat ett enda pass. Hon säger att det byggts upp en så stor tröskel att hon just nu inte klarar av att ta sig över den.
– Simning har ju varit min grej och jag är så jäkla rädd att jag ska känna att jag är jättedålig. Jag vet ju vad jag kan, jag vet hur det ska kännas och jag är så orolig för hur känslan kommer att vara nu att jag inte klarat av att åka dit. Jag har säkert packat simväskan 45 gånger men ännu inte kommit ner till bassängen.
Hon får en tydlig klump i halsen, samlar sig och säger:
– Jag är så rädd för den dagen när jag inte ens tycker att simningen är kul. För det här är ju mitt liv.
Det enkla, kan man tycka, vore att bara lägga ner och sluta. Men Annie säger att hon inte har kommit till den punkten än, hon vill ge sporten mer. Hon har mer att uträtta.
– Jag kände så i december, när jag mådde som sämst. Och tankarna blev faktiskt starkare när jag fick MVT:s Guldklocka, för det hade också varit en dröm. Och nu satt jag där med nio SM-guld och en guldklocka. Vad mer behövde jag?
Hon fortsätter:
– Men jag vill inte sluta som tjejen som kom fyra på VM. Och jag vill tävla i Iron Man på Hawaii. Det har varit ett stort mål och jag kan inte ge upp det nu.
Annie säger att hon just nu tampas med två versioner av sig själv. Den ena som säger att hon vill mer, den andra som säger att det kanske räcker.
– Men jag känner ända in i själen att jag har mer att ge. Den dagen jag lägger av ska jag kunna se mig själv i spegeln och känna att jag gjort allt, att jag är klar. Men där är jag inte nu.
– Men för att det här inte ska bli en ofrivillig sista säsong så har jag beslutat mig för att backa ett steg och lyssna på kroppen. Jag ska låta livet få ta lite mer plats. Jag ska gifta mig i juli. Det ser jag väldigt mycket fram emot.
Hon samlar sig igen och säger:
– En annan väldigt stor bidragande orsak till att jag känt stor stress och press är att jag och min sambo, som är från USA, har krigat med migrationsverket sen oktober förra året. Det har verkligen sugit mycket energi.
Vågar du tänka på comeback idag?
– Vadstena triahtlon sista helgen i augusti. Där skulle jag väldigt gärna vilja vara med.