Det var tack vare att hennes pappa körde triathlon hon fick upp ögonen för sporten.
– Pappa har kört triathlon sedan jag var liten så jag har stått bredvid under Ironman i Kalmar år ut och år in och tittat på tävlingen. När jag var 19 år anmälde jag mig till slut och insåg ganska snabbt att det var lite mer träning bakom pappas resultat än vad jag hade förstått, säger Vera Antonov och skrattar.
Att testa på en sport och att sedan fastna är två helt olika saker. Det var den stora utmaningen som gjorde att Antonov fortsatte och ville utvecklas ännu mer.
– Jag är en "vatten-över-huvudet"-människa som behöver kasta mig ut i saker och ha en ordentlig utmaning för att jag ska tycka det är kul. Jag hade aldrig gjort något liknande någonsin. Jag kunde inte crawla, hade inte cyklat på något annat än damcykel och hade som mest varit ute och joggat lite. Det är mycket träning men jag trivs bra med det. Det är många timmar med mycket nötande. Det är framför allt fascinerande hur mycket man klarar som man inte tror. Det var en jäkla häftig känsla att gå i mål i ett triathlon för första gången, säger Antonov och ler.
Det är sista året hon tävlar i damklassen för tjejer mellan 18 och 24 år. Därför var hon extra taggad för att ta en plats på pallen i Ironman Kalmar. Men det var inte bara jakten på medalj som gav henne motivationen.
– Jag hade lite extra motivation då jag haft mycket stöd av min sambo i det här. Han har skött det mesta hemma för att jag ska kunna egotrippa ute på cykeln och lägga ner tiden som behövs för min träning. Vi hade sagt att vi skulle kämpa för att komma upp på pallen den här gången. Jag hade samtidigt planerat att fria till honom så jag tänkte att "nu jädrar måste jag ha en plakett att fria med". Då blev det en extra motivation, berättar hon.
Trots att magen krånglade och att hon låg femma den större delen av loppet hittade hon motivation att öka takten ordentligt under löpningen. Det blev en tredjeplats till slut – och ett frieri där sambon svarade ja. Tack vare den placeringen fick hon också startplatsen till Ironman på Hawaii.
– Jag vill bara åka dit och göra ett bra lopp. Jag har ingen chans på att ta en pallplats, men det är en jättestor dröm att bara få delta i loppet. Förhållandena är tuffa då det är varmt, backigt och blåsigt. Kalmar är en väldigt snäll bana i jämförelse, säger hon.
Hur har du ändrat om i träningen för att anpassa dig för de tuffare förhållandena?
– Jag har försökt värmeanpassa träningen med bland annat underställ och mössa för att ställa om. Jag är väldigt påpälsad när jag är ute. Vi åker även dit en vecka innan tävlingen för att ställa in oss på värmen.
Hur jobbar du med den mentala biten?
– Jag tror att jag har lite pannben i mig från början så jag har inte jobbat så specifikt med det mentala. Däremot så tränar jag mycket själv och då blir det att man är ute på cykeln i fyra timmar med sitt eget huvud. På något sätt jobbar man då upp strategier för hur man ska ta sig hem, säger hon och skrattar.
Har du några målsättningar längre fram?
– Det här har varit mitt stora mål och då behöver jag ta lite tid efteråt för att bara andas ut. Men jag har funderat lite på en ultralöpning.