Gammelhunden Kasper skäller på mig när jag kliver ur bilen. Det är ett snällt skall och snart kommer han fram och hälsar.
– Han skäller nog bara för att han ska komma ihåg hur man gör, säger Stefan P Pettersson och skrattar.
Det är bara några dagar kvar till finalen av Svenskt travderby på Jägersro men hemma på gården utanför Mantorp fortgår livet ungefär som vanligt. I hagen närmast bostadshuset går stjärnan Iznogoud Am och har det bra.
– Han kom till oss från USA i juli förra året. Det blev några starter i höstas utan att han gjorde nåt speciellt, men vi fick vintern på oss att träna upp honom. Sedan dess har han varit fantastisk, säger Stefan P Pettersson.
Vad gjorde ni?
– Först och främst några veterinära saker. Sen lade vi om träningen till mer backträning, tyngre bana och mycket muskeljobb. I USA har man lite för bråttom och tränar väldigt tufft i tidig ålder. Vi sänkte farten och ökade tyngden. På så sätt blev hela kroppen färdig.
På söndag står Iznogoud Am inför sitt livs största lopp. Från det otacksamma spår nio tillhör han inte favoriterna i derbyt, men han smyger med strax därbakom.
– Tyvärr fick vi välja spår sist och är utelämnade till vad andra gör. Men vi slipper vara mer från start ödsla för mycket kraft.
Chanserna?
– Jag skulle kalla honom för en outsider. Han har definitivt kapacitet att vara med att kriga längst fram. Trea-fyra ska han kunna bli.
Storloppsrutinen finns hos Stefan P Pettersson sedan åren med stjärntravaren Oasis Bi. Saker som att defileringar tar längre tid och att en större publik än vanligt tittar på loppen är saker man lär sig genom åren.
– Vi har fått en otrolig rutin med Oasis och det funkar likadant nu. Det är tuffare tag i de största loppen, folk blir lite mindre vänliga och tänker mer på sig själva.
Hur reagerar du en sån här stor tävlingsdag?
– Det är en blandning av att vara fokuserad och jättenervös. Jag har ingen press från någon annan än mig själv.
Livet som travtränare är bättre än någonsin. Det finns flera fina treåringar i stallet och underifrån kommer ännu fler.
– Vi håller oss runt 30 hästar, det är ungefär vad gården klarar av. Det är precis lagom just nu, gården begränsar oss men det är bra. Jag har ingen önskan att bli en 100-hästarstränare. Det är ett annat liv.