Ishockey, elitserien
Timrå 5
Linköpings HC 2
Det var inte matchen som sådan de syftade på.
Utan Christer Lärkings domarinsats.
-- Man kan inte ta en utvisning för att lyfta klubban. Det blir ju bara löjligt, sa Roger Melin, LHC-tränaren.
Och det sa han inte för att han var sur och besviken över förlusten.
-- Nej, vi förlorade mot ett lag som var bättre än vi den här gången, sa han.
Och det där med att åka ut för att lyfta klubban drabbade inte någon i Melins lag, utan en Timråspelare.
Och Timrås tränare Kenta Johansson höll med Melin.
-- Syftet är naturligtvis gott. Att stävja alla hakningar och fastlåsningar. Men så här? Och i en match som ju helt saknade intensitet?
Var tränarna arga över domarbedömningen, så var spelarna ännu argare. Och besvikna.
-- Patetiskt. Det här är ju inte klokt. Och så visa upp det här för proffsen från NHL. De måste ju ha undrat vad vi håller på med, sa Mikael Håkanson.
LHC drabbades hårt av utvisningar i första perioden. Och det dröjde bara 29 sekunder innan första utvisningen kom. Henrik Tallinder åkte ut för en hooking som ingen såg. Jo, Christer Lärking, förstås.
Efter tio minuter hade LHC dragit på sig fyra tvåminutersutvisningar och hade förtvivlat svårt att hitta in i matchen. Laget fick mest spela box play. Efter spel tre mot fem i tionde minuten kom Christoffer Norgren precis in på isen igen när hemmalaget smällde in 1--0 genom backen Teemu Aalto.
Och 2--0-målet hade LHC-spelarna synpunkter på.
-- Han skulle ha blåst av spelet. Frasse kunde ju ha varit allvarligt skadad, menade LHC-målvakten Fredrik Norrena om den situation som föregick målet.
Johan Franzén hade tacklats omkull bakom målet och blev liggande. Ändå fick spelet fortgå. LHC-spelarna försökte påkalla domarens uppmärksamhet.
-- Jag släppte koncentrationen, menade Norrena.
Och Sanny Lindström vräkte in pucken i mål.
-- Det kanske inte var en matchavgörande situation, men målet var psykologiskt viktigt, sa Mikael Håkanson.
Ja, kvällen i Timrå var inte LHC:s. Hemmaspelarna var mer skärpta. Särskilt försvarsmässigt där starka och skickliga backar föredömligt hjälpte utomordentlige Miikka Kiprusoff i målet.
-- Jag kan hålla med om att Timrå var lite bättre än vi, men det är så tråkigt när man inte får chansen att spela hockey. Det här var den tråkigaste match jag någonsin varit med och coachat, sa Roger Melin.
Han tyckte synd om sina spelare. Ja, Timrås också.
-- Spelarna blir ju passiva och vet inte riktigt hur de ska spela. Vad de får och inte får göra.
I andra perioden blev visserligen LHC-spelet lite bättre, men samtidigt var som sagt Timrå lite mer skärpta.
Som när laget spelade fyra mot fem och Yared Hagos och Lars Jonsson kom i kontring mot LHC-målet. Hagos sköt, Norrena parerade, men inte bättre än att Jonsson kunde raka in 3--0.
När så Per Hallin väl enkelt (fast mycket tjusigt) tilläts runda Peter Casparsson och skära in mot Norrena och sprätta upp 4--0 i inledningen av tredje perioden, ja då var det kört för LHC. Även om Johan Franzén reducerade till 4--1 efter 7.14 så kändes Timråledningen stabil. Inte ens ytterligare en reducering, av Mike Knuble, ökade spänningen i matchen. Den saknades för övrigt helt.
Och 5--2 av Fredrik Modin i tom kasse kändes naturligt. Hemmalaget var bättre och hade ju isens kung.
Henrik Zetterberg.
Men även han fick sitta i utvisningsbåset. Två gånger till och med. Och han såg precis lika oförstående ut som de andra som blev utvisade. Och på tal om oförstående så var tränarna eniga om att de inget förstod.
-- I första perioden så tittade vi bort mot varandra och und-rade vad som stod på, sa Roger Melin.
Det var det många som und-rade.
Lärkings domslut
Många på åskådarplats sa sig känna igen Christer Lärkings bedömningen. Från korpens rinkbandy (hockey-bockey).