De flesta har sparkat på en fotboll, snörat på sig hockeyrören eller dribblat med en innebandyklubba. Men det finns mängder av sporter som förblir väldigt anonyma. Nu ger sig Corren ut i djungeln av mindre sporter för att testa dem. Näst på tur: Vattenskidor.
Djupt inne i skogarna norr om Ljungsbro ligger ett litet paradis gömt. Mörstorpssjön. Det är här Linköpings vattenskidklubb huserar. Klubbhuset, en röd liten stuga med vita knutar, ligger vackert intill den långsmala sjön. Vid klipporna nere vid vattnet är träbryggan täckt av en matta och intill står vattenskidorna uppradade. När Corren kikar förbi har SMHI precis utfärdat varningar för värmeböljan men här vid Mörstorpssjön kommer det svalkande sköna brisar från vattnet. Just under sommarens varmaste vecka har Linköping vattenskidklubb sitt årliga träningsläger. Vid borden i skuggan under tallarna sitter ett gäng ungdomar och tar det lugnt.
– Vill ni ha vattenmelon, undrar en av ledarna och delar ut skivade bitar.
Ingen nekar. Vattenmelonen smakar himmelskt i hettan.
Ute på vattnet sprutar vattnet högt upp i luften. Just nu är det 12-årige Linköpingskillen Lucas Liljeblad som tränar. Det ser riktigt proffsigt ut där han svischar fram i hög hastighet. Det ser också väldigt roligt ut.
– Vi kan börja här borta vid trädet, säger Markus Brännström.
När jag är en av medlemmarna i Correns testpatrull kan jag inte banga. Först lite praktisk träning på land. Markus kallar sig själv för före detta vattenskidåkare. Då pratar vi tävlingssammanhang. För visst ställer han sig själv på skidorna ibland när andan faller på. Nu ska han lära mig att åka.
– Det har inte hänt att jag aldrig fått upp någon på skidorna, säger han och ler stort bakom de stora solglasögonen.
I en av tallarna utanför klubbstugan sitter en lina med ett handtag. Markus räcker mig handtaget.
– Börja med att sätta dig ner och dra upp knäna mot bröstet. Du får inte ställa dig upp förrän båten har dragit upp dig och du har planat med skidorna. När du ställer dig upp ska du ha böjda ben, raka armar och stå rakt över skidorna. Alltid raka armar, drar du in armarna mot bröstet när du står där kommer du ramla bakåt, säger han.
Marcus agerar båt då han med all kraft drar repet så att jag sakta kommer på fötter. På land känns det bra. Det här är lätt. Det här klarar jag.
Jag får en grå flytväst och sen är det dags att prova skidorna. Som nybörjare får jag starta med två skidor – riktiga åkare använder bara en skida. Tack och lov sitter vattenskidorna inte lika hårt som ett par slalompjäxor och du stoppar foten direkt i bindningen på skidan.
Det är underart skön temperatur i vattnet och solen står högt på himlen. Det är första gången någonsin jag ska testa vattenskidor men trots det gör sig ingen nervositet påmind. Istället tänker jag på en ny låt jag lagt till i min spellista med textraden ”what´s your poison”. Markus Brännström sätter ord på känslorna.
– Man är ju en adrenalinberoende av rang. Det är vad det handlar om, man får en jättekick av höga hastigheter. Det är ju lite en grej att flyga 58 meter, säger han.
58 meter är nämligen Markus längdrekord i grenen hopp.
– Hopp var det jag var bäst på när jag höll på. Man flyger fort och mycket. Det är spännande och mycket adrenalin, säger han.
Några hopp blir det inte för min del. Först och främst gäller det att komma upp. På bryggan blir jag oerhört klumpig med skidorna på fötterna. När jag väl lyckats rulla i vattnet gäller det att få upp skidspetsarna ovanför ytan. Jag gör tummen upp och Markus trycker fram gasen på båten som sakta börjar röra sig framåt. Linan sträcks och tillslut har skidorna planat. Försiktigt reser jag mig upp. Utan att ramla. En liten seger. Nu gäller det bara att stå kvar.
Jag tänker på vad Markus sa jag skulle tänka på när jag väl kommit upp.
– Stå stadigt efter båten, raka armar, böjda ben. Du kan börja vinkla skidorna lite åt sidan om du vill känna på att svänga lite grann. Det kommer av sig självt, när du har åkt en stund känner du hur det fungerar med vattnet och hur du ska svänga.
Mörstorpsjön är avlång och Markus rattar båten i åttor i flera vändor. Känslan i svängarna är fantastisk. Jag blir viktlös och all kraft centrifugeras. När jag får instruktioner från Markus och hans medpassagerare Oskar Vikström om att försöka åka på en skida – som proffsen – då går det åt skogen. Magplask med huvudet före. Jag simmar in till kanten. På plats i skuggan under träden blir jag serverad ett glas vatten. Turen runt skön var oerhört ansträngande för alla kroppens muskler. I skuggan vid bordet sitter 18-åriga Tove Johansson. Hon berättar att det inte bara är styrka som krävs för att bli bra.
– Man måste vara mentalt stark också, allt hänger på en själv till skillnad mot lagsporter. Har man en period när det går dåligt då är det jobbigt. Men då får man se de små på positiva grejerna, säger hon.
Tove har åkt vattenskidor i tolv år och vet vad hon pratar om. På ungdoms-SM som arrangerades här vid Mörstorpsjön blev hon tvåa i grenarna slalom och trick. Hon berättar att vattenskidvärlden är som en familj.
– Det roligaste är alla människor runt om. Man träffar samma folk och spenderar mycket tid med dem, även från andra städer, säger hon.
Ute på vattnet kör båten för fullt igen. En av tjejerna på lägret går för fullt mot hoppet och klarar av ett långt, mäktigt hopp. Imponerande.
– Världsrekordet är 76 meter, utbrister Jacob Nordenhed som sitter bakom mig. Han pekar mot en plats långt efter hoppet.
Jag inser att jag har en del att jobba på. Även om jag kände mig världsbäst när jag bara lyckades ta mig upp.