- Jag brukade alltid säga att när jag slutar som spelare ska jag ta ett år och bara vara med familjen, träffa kompisar, resa och ta det lite lugnt, berättar Linköpingssonen.
Men så har det inte blivit. På grund av, eller tack vare enligt Thomas själv, att nära och kära övertalat honom.
- De har sagt att de inte tycker jag ska ta ett år off utan försöka göra något direkt istället.
Ett råd Thomas följde. Rollen som sportchef för Swedish open har sedan han tillträdde förra året utvecklats allt mer och han är nu en av nyckelpersonerna bakom den så populära grusturneringen.
I går stod det dessutom klart att han tillsammans med Jonas Björkman blir Stockholm opens nya turneringsdirektör.
- Omställningen har varit stor från att spela tennis och den typ av ansträngning det innebär, till att komma in i arbetslivet och känna en annan typ av trötthet.
Det funkar inte
- Att exempelvis sitta på ett möte från tio till fem är ju inte fysiskt jobbigt, men väldigt jobbigt mentalt.
Att Thomas har mycket att göra märks direkt under den lilla stund vi sitter och pratar. Titt som tätt kommer folk fram och undrar olika saker och Thomas svarar snällt och vänligt.
- Under matchdagar vill man helst inte bli störd som spelare, men nu spelar ju jag inte längre så då är jag i elden varje dag.
Men trots att det, som han själv säger, varit otroligt mycket på sistone tycker han bara att det är roligt. Än så länge.
- Men man måste också lära sig att säga nu har jag lunch en timme, jag kan inte prata nu och det har inte jag gjort än. Så till vida att det inte är din chef som ringer, då måste du kanske svara, men om det är någon annan så låter du det vara.
-- Som det är nu är jag på luren från 07.30 till 23.00 och det funkar liksom inte, framför allt inte när man har familj. Man måste helt enkelt lära sig att säga nej.
Ångrar inte beslutet
Trots att Thomas har många järn i elden och har haft mycket annat att tänka på kommer förstås minnena från proffsåren tillbaka då och då.
- Klart det känns tråkigt att aldrig mera få gå in på en fullsatt centercourt i Båstad, Stockholm, New York eller Melbourne och spela tennis.
- Och att inte få visa upp för barnen (Lucas och Celine) vad pappa gjort hela sitt liv och vad han varit bäst på.
Men du har aldrig ångrat beslutet att lägga av?
- Nej, det kändes helt rätt. Jag hade däremot inte velat sluta på grund av skada. Men de gånger jag testat att spela har foten känts direkt så på så sätt känns det väldigt skönt.
Vi tar i hand och Thomas skyndar snabbt iväg för nästa intervju. Sedan ska han hinna klippa sig, gå på prisceremoni och därefter snabbt upp till ett minitennisevenemang på bana 1.
Livet som tennispensionär är minsann ingen dans på rosor.
SAMUEL VILLIUS