"Jag kommer nog vara här så länge jag lever. Att flytta från Boxholm kanske jag kan göra men den här banan kommer jag aldrig lämna. När jag blir gammal ska jag stå här med rullator och tennisbag", säger Niclas Lövgren, banskötare i Boxholm.
Himlarna har öppnat sig över Folkets Park i Boxholm. De flesta av ortens invånare har skyndat undan regnet och begett sig inomhus.
Men det finns ett undantag. På ortens grusbana står en ensam man i en dyblöt vit t-shirt och borstar linje efter linje.
– Jag har varit här en timme om dagen, nästan varje dag, i många, många år, säger Niclas Lövgren, 58.
Regnet vräker ner över Boxholm. En ensam man vandrar fram och tillbaka för att se till att ortens grusbana är i bästa klass.
Det är nästan 50 år sedan Niclas första gången servade iväg en tennisboll på den här grusbanan. Idag är han, trots att orten inte längre har någon aktiv tennisklubb, ensamt ansvarig till att Boxholms tennisbana av många ses som en av de bästa i länet.
– Jag har jobbat som entrévärd på Båstad-tennisen ett par år och jag vågar nog säga att det inte är så mycket som skiljer den här banans kvalitet från den i Båstad.
Hur kan det komma sig?
– Det kanske är lite underligt att vi i lilla Boxholm har en så pass bra tennisbana. Men samtidigt så lägger jag ner så mycket timmar på att hålla den fin. Jag är rätt så stolt över den här tennisbana, säger Niclas samtidigt som han torkar bort den senaste minutens regn från sina glasögon.
Varför gör du det här?
Niclas funderar ett tag. Låter regnet ta över samtalet i någon minut.
– Jag vet nog inte så mycket annat. Det är många, många år som jag har tagit hand om banan och nu är jag ju anställd av Boxholms kommun för att göra det. Sen blir jag väldigt rörd när folk kommer fram och tackar för den fina banan. Det gör mig glad i hjärtat, säger Niclas som också jobbar på servicehemmet några hundra meter bort.
Spelar du själv någon tennis? "Ja. Två gånger i veckan försöker jag och sen spelar jag på Smålands veterantour".
Ytterligare ett par hundra meter bort har Niclas sin bostad.
– Jag är alltid nära, ler han.
Närheten har ytterligare en fördel.
– Det har varit väldigt lite sabotage under mina år med banan. Jag tror det är lite för att jag alltid är nära. Då är det ingen som vågar. Sen hoppas jag att Boxholmsborna är rätt så stolta över banan.
"Det är ett ensamjobb. Väldigt mycket egentid men för mig är det som meditation", säger Niclas Lövgren om alla sina timmar på grusbanan i Boxholm.
När Niclas började spela tennis på 80-talet var tennis en folksport i hela Sverige. Björn Borgs framgångar fick massvis av ungdomar att samlas på tennisbanorna. Idag. Något helt annat.
– Som liten bodde jag i villorna här bakom dungen. Då var jag här nästan hela tiden och hade massa kompisar som spelade. Tennisklubben var som en familj för mig. Det var verkligen fart i det.
Hur ser det ut idag?
– Helt annorlunda. Mestadels är det turister, många stockholmare, som har stugor i trakterna som spelar här. Men vi har fått en ny discgolfbana här i Folkets Park och det gör att fler ser den här banan.
– Det är även ett par ukrainska familjer som kommit hit och spelat. Det känns väldigt fint att den kan användas av dem och att den här banan gör att de kanske kan glömma bort kriget för en stund. Banan har gett mig så otroligt mycket glädje så jag vill att den ska ge det till andra också. Då blir jag rörd, säger Niclas.
"Det finns ingen annan plats som denna. Banan är så speciell för mig och jag lever för att den inte ska tyna bort eller förfalla", säger Niclas Lövgren, banskötare i Boxholm.
Dagens timme som banskötare är alldeles snart klar. Regnet fortsätter vräka ner så det är inte omöjligt att Niclas senare under kvällen får gå hit och titta till banan igen.
– Det blir ju en del tid här. Jag har semester från mitt vanliga jobb nu men det är svårt att ta ledigt från denna. Jag har inga egna barn eller så men lite kan man säga att det är den här banan som är mitt extrabarn.