Thomas Johansson höjer pokalen efter segern i Australian Open 2002.
Ni kanske minns tv-bilderna från solgasset i Australien den 27 januari 2002? Hur Thomas Johansson sträckte nävarna i luften efter att ha besegrat ryssen Marat Safin med 3–6, 6–4, 6–4, 7– 6 i finalen av Australian Open - och därmed vann sin första och enda Grand Slam-titel.
Thomas själv, ja han minns det som i går.
– Att ha vunnit en Grand Slam-titel betyder fantastiskt mycket för mig, det gör de ju. Det är bara synd att inte mina barn fick uppleva just den här dagen med oss, men vi har i alla fall sett lite highlights på tv tillsammans, så här efteråt, säger 46-årige Johansson i ett poddavsnitt med Svenska Tennispodden från 2021.
Johansson, född och uppvuxen i Malmslätt, berättar vidare i podden att känslan inför turneringen var – usel.
– Jag kände mig väldigt bra förberedd fysiskt, väldigt stark i kroppen, men spelet fanns inte där. I de två tävlingarna innan Australien betedde jag mig dåligt på banan och hade dålig energi och på träningarna innan turneringen sa jag till min tränare Magnus Tideman, "vi åker hem, vi skiter i det här, det funkar inte."
Men vändningen kom, och i dag är förstås Johansson väldigt glad över att han inte följde sin inre röst som skrek att han skulle strunta i allt och lämna återbud. Han säger i Svenska Tennispodden:
– Vi hade väl något snack där, körde något mer pass och då kände jag att spelet började komma lite. De första, två omgångarna var inte bra spelmässigt, men jag kämpade och slet och kroppen kändes bra. Från tredje omgången och framåt, det var då saker började hända.
Johansson minns också hur han alltid lyftes av de stora svenska supporterskarorna som på den tiden syntes flitigt på läktarna och stöttade de svenska spelarna i Australien.
– Du kunde sitta i omklädningsrummen och höra hur de sjöng. Sedan var det bara att följa sången så kom du till rätt bana där du skulle spela. Det var helt fantastiskt.
I kvartsfinalen ställdes Thomas mot kompisen Jonas Björkman och det blev en match många känslor och svängningar, men Johansson vann och några dagar senare stod han på ena sidan nätet i finalen. Ryssen Marat Safin fanns på den andra sidan - och var storfavorit.
– Han var topp tio på rankingen och jag var väl 16:e då om jag minns rätt. Jag minns att jag var väldigt nervös innan matchen och jag kommer också ihåg att Mats Wilander kom fram och sa till mig, "vad du än gör, så passa på och njut". Då förstod jag inte riktigt vad han menade, men det gör jag i dag. Det är få förunnat att spela en Grand Slam-final.
– Efter fem, sex games kände jag också hur det började släppa och i slutet av första set, ja då var det bara att gasa på. Jag kände att jag hade spelet, men visste förstås inte hur långt det skulle räcka. Personligen tycker jag nog att det blev min bästa match under hela turneringen, sett till förutsättningarna.
Thomas Johansson avslutade karriären som tennisproffs 2009 och har bott i Monte Carlo med familjen sedan 1996.
Thomas på segerfesten, uppvaktad och firad av många supportrar.
Segerkyssen. Thomas fick en välförtjänt segerkyss av hustrun Gisella.
Thomas Johansson kastas i havet av svenska fans efter segern.