För tio år sedan var Morteza Rezai nio och ett halvt år. Precis som många andra barn i den åldern världen över gick han i skolan. En eftermiddag, liksom de flesta andra dagar, stannade han ute och lekte en stund med sina vänner på gatan utanför huset hemma i Baghlan.
Plötsligt blev allt svart. Och allting som hänt under hans 9-åriga liv raderades ut.
– Mina vänner sprang till mamma och sa att jag var skadad och att det kom blod.
Han vet inte vad som hände, men tror att det var en bomb. Just den dagen kom kriget till Mortezas stad.
– Vi var inte rädda för att vara ute och leka, det var ju inte krig varje dag. Det kom en gång och fortsatte sedan vidare till en annan plats. Därför var vi inte oroliga för att något sånt här skulle hända, säger han.
Han kikar ner i bordet en stund. Vi sitter i ett litet rum på Correns redaktion för att prata om det svåra. Morteza lever i en trygg tillvaro nu, men minnena är nära och kännbara.
– Mamma körde mig till sjukhuset i Kabul, fortsätter han. Resan tog många, många timmar och hon trodde inte att jag skulle överleva för det kom så mycket blod.
– Hon vill inte berätta vad som hände där på gatan, eller hur det gick för andra människor. Det är väl för att skydda mig.
I Kabul opererades Mortezas skadade huvud. Han tappade medvetandet och familjen började ta avsked.
– Men så kom läkarna och sa att jag öppnade ögonen, berättar han.
Mortezas mamma var dock orolig för att operationen inte hade blivit bra och tog sin son till Teheran i Iran där vården anses bättre.
Någon ny operation blev inte nödvändig och sakta läkte de fysiska skadorna. Familjen stannade i Iran och till slut var det en läkare som sa till Morteza att börja med någon sport för att träna upp kroppen igen.
– Jag hade alltid velat träna taekwondo, men vi hade inte ekonomi för det i Afghanistan så det gick inte. Men i Iran tog jag chansen.
Efter 4,5 år nådde Morteza svart bälte. Men eftersom han var afghan blev det aldrig aktuellt att representera sitt nya land i tävlingar.
Istället gick han en hård kamp mot det dagliga livet.
– Jag var tvungen att skaffa pengar för att försörja min syster, min mamma och min lillebror. Så jag ordnade en symaskin och sydde sjalar som vi sålde. Efter ett tag började jag jobba som rörmokare, då tjänade jag lite bättre.
Två gånger blev dock Morteza arresterad. Polisen kom till hans arbetsplats och frågade om han var från Afghanistan.
– De tvingade in mig i polisbilen och körde mig till häktet. Jag var bara 12 eller 13 år. Mamma kom till stationen och gav dem pengar så att de släppte mig. Det här hände två gånger. Det är inget brott att vara Afghan, men för dem var det ett sätt att tjäna pengar.
– Det var tufft.
Han tystnar.
Rösten bär inte.
Mamma och lillebror är kvar i Iran. De försökte fly vid ett tillfälle men fastnade vid landsgränsen. Mortezas syster klarade sig över och för två månader sedan nådde hon ända fram till Linköping och sin bror.
– Hon har precis gjort samma resa som jag gjorde för fyra år sedan, säger Morteza.
Han minns den tydligt förstås, tiden då han var på flykt.
Han hade lagt undan pengar som skulle hjälpa honom på vägen till ett bättre liv. Till fots gick han över bergen till Turkiet. Därifrån tog han sig i båt till Grekland.
– Vi var en grupp som försökte hålla ihop. I Grekland gav vi pengar till någon som var duktig på att öppna bakdörrar på lastbilar mitt ute i trafiken. När de stora fordonen stod stilla pekade de ut tre av oss och så klippte de sönder låset, kastade in oss och låste igen. Vi gömde oss och åkte med till Italien.
På sätt och vis hade Morteza tur. Lastbilen där han hamnade var full av kartonger. Några av hans vänner hoppade in i lastbilen precis före. Den visade sig frakta kylvaror och temperaturen var så låg att vännerna frös ihjäl.
– Man vet ju aldrig innan vad som finns i lastutrymmet, säger han tyst.
Till slut kom Morteza till Malmö. Därifrån skickades han vidare till ett boende för asylsökande i Tranås. Och tilldelades en god man.
– Allt jag kunde tänka på var taekwondo. Jag ville så gärna börja träna men de sa åt mig att det inte fanns någon klubb och att det inte gick. Till slut hade jag upprepat ordet så många gånger att min gode man sa åt mig att ”säger du taekwondo en gång till så skickar jag dig tillbaka till Afghanistan”.
– Jag blev så rädd. Jag kunde inte svenska och förstod inte allt de sa, men jag kunde inte begripa varför det skulle vara så fel att vilja hålla på med en sport.
Tids nog skickade en kompis i Linköping ett brev och bjöd Morteza att komma och träna med KFUM. I tio månader pendlade han mellan städerna, innan han fick möjlighet att flytta till Linköping.
– När jag varit i Sverige i två månader fick jag uppehållstillstånd och när jag tränat i Linköping ett tag fick jag vara med i svenska landslaget.
Men eftersom Morteza inte har svenskt pass än så fick han inte fortsätta.
Ännu ett hårt slag. Av många.
För drygt två år sedan lämnade Morteza KFUM för att förverkliga en dröm. Med hjälp av en iransk vän öppnade han Linköping Champion Taekwondo klubb. I dag har han 48 ungdomar i träning varav sex deltog i SM för ett par veckor sedan.
Stoltheten går inte att ta miste på. Plötsligt får Morteza en annan klang i rösten.
– Två av mina elever tog SM-guld, det är väldigt bra. Jag tränar dem och ger dem nästan alla mina timmar, nästan varje dag.
Morteza lever för sin sport. Sedan han kom till Sverige har han blivit tränare, domare och öppnat egen klubb. Därtill läser han andra året på gymnasiet på Ljungstedska skolan.
– Jag ska bli rörmokare, säger han. Jag kan ju yrket ganska bra, men jag förstår inte alla termer och regler än. Det är mycket som skiljer sig från hur man jobbar i Iran.
Varje söndag öppnar Morteza sin klubb för ensamkommande flyktingbarn. För honom är det ingen stor grej.
– Jag säger till dem att komma hit och spela fotboll eller träna lite. Det är bra för dem. Jag vet ju hur de känner sig. Jag har själv gått samma väg. I söndags var vi 22 stycken och jag försöker hjälpa dem så gott jag kan.
Morteza tystnar. Berättelsen om hans liv är framme vid i dag.
– Idrotten har gett mig allt jag vill ha i livet. Nu önskar jag att mina elever ska lyckas. Det skulle göra både dem och mig glada.
Tänker du ofta på ditt förflutna?
– Jag längtar efter mamma och min lillebror. Jag drömmer om att de ska få komma hit en dag. Men min barndom vet jag inget om. Allt som hände innan bomben exploderade... det är borta.