Andreas Ståhlbergs pappa tävlade i Finlands starkaste man på 80- och 90-talet. Och som i många andra fall gick sonen i pappans fotspår.
– Jag har alltid varit stor och stark. Jag vägde nästan sex kilo när jag föddes trots att jag var tre veckor för tidig, berättar Ståhlberg och skrattar.
När han flyttade från Finland till Sverige 2001 började han träna ordentligt. Till en början var det armbrytning som tog upp intresset fram tills att SM-segern i tungvikten var bärgad. Sporten var dock fylld med mycket skador och gav inte heller några pengar – vilket gjorde att Ståhlberg slutade. Istället bytte han till styrkelyft och höll på med det i ett par år och vann också VM i Las Vegas.
– Även där tänkte jag "vafan, det blir inte några pengar här heller", säger Ståhlberg och skrattar.
– Av en slump träffade jag en barndomsvän till min pappa som arrangerade tävlingar på deras tid på 80-talet. Eftersom jag fortfarande var finsk medborgare sa han att jag borde vara med i Finlands starkaste man.
Sagt och gjort. Otränad kom han till tävlingen i Finland och slutade dessutom tvåa med samma poäng som ettan. Ståhlberg insåg att strongman-konceptet passade honom och började satsa ordentligt. Sedan dess har träningen och tävlingarna varit en riktig berg- och dalbana. Han började tävla i Sverige istället för Finland och 2016 kom han femma i Sveriges starkaste man.
Men sedan har skadorna hämmat det riktiga lyftet.
Han har bland annat opererat magen, brutit en axel, opererat en handled och slitit sönder en biceps. Den här säsongen har han dock varit relativt skadefri. Så när Johnny Hansson och Martin Forsmark tackade nej till att delta i tv-tävlingen "Världens starkaste man" i Florida blev istället Ståhlberg tillfrågad – drygt tre veckor innan tävlingsstarten.
– Jag har aldrig tävlat i något liknande upplägg. I vanliga fall kanske det är fem-sex grenar som du drar igenom på en dag under fyra-fem timmar. Men här är det två grenar per dag. Du vaknar upp helt mörbultat, förstörd och vill bara gråta men du ska bara gå ut och prestera igen i den värsta värmen, säger Ståhlberg, dock med ett leende på läpparna.
Deltagarna var indelade i fem grupper med fem man i vardera. De två bästa i varje grupp gick vidare till finalen. Det räckte dock inte hela vägen för Mjölbybon, men det var nära.
– Jag förlorade mot en amerikan med en repetition i den sista grenen som var stockpress. Fram tills dess hade jag hållit honom bakom mig så att jag låg topp tre. Den som hamnar trea får slåss mot topp två i den sista grenen som är atlasstenar, där man lyfter en sten mot varandra tills någon faller bort. Jag hade fått gå mot en britt som heter Adam Bishop. Honom har jag slagit tidigare i en tävling 2017, så jag kanske hade fixat finalplatsen. Det var så nära trots att jag bara hade tre veckors förberedelse, säger Ståhlberg med ett snett leende.
Men alla skador då. Hur tänker du kring det nu?– Ja, men någonstans har man gjort fel också när man går sönder hela tiden. Jag har ändrat mitt träningsupplägg helt och hållet. Jag försöker även begränsa till två-tre tävlingar per år istället för fem-sex. Man får förfrågningar om att åka ut internationellt och då får man överväga om man ska åka eller inte.
Finns det några pengar i det nu då?
– Ja, bara om du tar dig till final och kommer sist får du 50 000 kronor. Sedan stiger det upp mot halvmiljonen om du tar dig till prispallen. Jag fick mer eller mindre klart att vara med nästa år. Det handlar lite om att du ska kunna showa för tv och se bra ut där också. Så jag hoppas på det.