Nere i källaren på gymmet i Tannefors är det nästan lika mörkt som det är utomhus. Några få starka kvinnor och män tränar fokuserat.
– Nästan alla som är här kör ganska hårt med sin träning. Det blir en familjär stämning, man får mycket hjälp om man frågar, säger Carl Rothman.
Han tittar sig omkring i lokalen. Det var här som 37-åringen i söndags tog hem guldet i World strongest disabled man. Via en digital uppgörelse tävlade han mot britter, tyskar och islänningar och fick ihop den bästa totalpoängen.
– Min styrka är min jämnhet. Michael Bishop från England slog världsrekord i marklyft med 315 kg, men är inte lika bra i andra grenar, säger Carl Rothman.
Överraskad över segern?
– Ja, lite med tanke på att jag drog av min biceps på träning i somras och mest har kört rehab sedan dess.
2003 var Carl Rothman en 20-årig vältränad kille som precis muckat efter militärtjänstgöring som jägare. "Man var odödlig i tanken", minns Carl som gärna ville fortsätta med äventyr och att testa nya saker.
Att köra wakeboard lät häftigt. Via kompisar fick han möjlighet att prova.
– Det gick inte direkt bra, konstaterar han drygt 17 år efter olyckan.
Han stöp i vattnet och kände direkt att "det här gick åt helvete". Trots det kunde han simma i land med wakeboarden fastspänd över fötterna.
– Det var först när jag var på säker mark som den verkliga smärtan kom. Hjärnan fattade nog att det inte var läge att bråka när jag låg i vattnet.
Ambulans och runt 60 dagar på sjukhus väntade. Vänsterbenet var helt sönderslitet. Korsband, menisk – hela rasket. Dessutom hade en nerv gått av.
– Jag fick en så kallad droppfot vilket betyder att foten bara hängde ner. Jag väntade ett år på att nerven skulle få kontakt igen, men det hände inte, berättar Carl Rothman.
Läkaren var rak och tydlig: "Att steloperera blir inte bra. Vore jag du skulle jag amputera".
– Jag levde på hoppet in i det längsta. Amputation var ett tufft beslut att ta och det tog många år innan jag kunde acceptera det, säger Carl Rothman.
Han gick ner sig i livet. Mådde dåligt, hade ont och svårt att sova om nätterna. Alkoholen blev en tröst den första tiden.
– Det allra sämsta var att jag inte pratade med någon. Jag hade svårt att berätta att jag mådde dåligt och jag tänkte att "det här ska jag lösa på egen hand". Så här i efterhand var det ju väldigt korkat. Mitt stora tips till alla som mår dåligt på något sätt är att prata med ett proffs. Hade jag gjort det så hade det säkerligen inte tagit så lång tid för mig att komma tillbaka, säger Carl Rothman.
Det var först 2007 han började se ljuset i tunneln. Ett nytt jobb bidrog till en nytändning i livet samtidigt som han allt mer började intressera sig för träning. Efter en tids nötande i gymmet lade han ut några av sina marklyft på Instagram och fick respons från bland annat USA.
– Sen började jag googla och såg att någon tagit 230 kg i marklyft. "Det ska jag också ta", tänkte jag. Sen är ju 250 kg en snygg siffra, då satsade jag på det.
Numera ligger det personliga rekordet på 300 kg.
– På sjukhuset säger de att jag måste vara försiktig. De vet inte hur mycket protesen håller för, säger Carl Rothman och ler.
En dag fick han frågan på Instagram om han inte skulle börja tävla i Strongman. Tre månader senare gjorde han sin första tävling. Nu har han vunnit i Tyskland två gånger – och så VM-guldet från i söndags. Drömmen är att någon gång få åka till stortävlingen Arnold classic i Ohio.
– En viktig del är att komma iväg och ser hur andra i min situation har det. I Sverige behöver jag exempelvis inte betala för mina proteser till skillnad från många i USA.
Carl Rothman tittar ner på sitt vänsterben. Fantomsmärtorna han levde med i början är nu nästan helt borta.
– Hjärnan kan fortfarande tro att det kliar i hålfoten. Men det räcker med att jag för handen ner dit för att klia så upphör det, säger han.
Kan du göra allt du vill?
– I stort sett. Jag åkte skridskor för ett tag sedan och jag kunde i alla fall ta mig framåt och skjuta. Jag spelar innebandy med kompisar när det inte är coronatider. Det är mest konditionen som fattas.
Känner du dig helt trygg med livet idag? Ingen bitterhet?
– Det går inte en dag utan att jag tänker på det, men jag blir inte lika nedslagen som tidigare. Det är klart att vissa dagar är skit, men jag har accepterat vad som hänt. Det känns inte lika tungt.