Svenska hockeyförbundet och dess VM-organisation satte tonen. Hemma-VM i Globen blev ett fiasko från början till slut. Organisatoriskt, publikt och sportsligt.
Flera jag och kollega Bergsten talat med under mästerskapet vittnar om total organisatorisk förvirring, vilket dels visat sig bakom kulisserna för funktionärer och volontärer, dels på läktarna där de astronomiska biljettpriserna skrämde bort publiken från början till slut.
Till och med på torsdagskvällen, vid Stockholmsveckornas höjdpunkt, Sveriges kvartsfinal mot Tjeckien, var det långt ifrån fullsatt.
Svenska hockeyförbundet har mycket att lära när det gäller att sälja sin produkt.
Att den numera visas i rikstäckande TV4 är ett steg på vägen, men oj så mycket mer som behöver göras till nästa, då det är dags igen, då också med semifinal och och final i Stockholm.
Jag trodde verkligen på de svenska spelarna mot Tjeckien. Trodde att Nicklas Bäckström och Daniel Alfredsson skulle vakna och stötta Zetterbergs förstalina i offensiven.
Så fel jag hade.
Henrik Zetterberg, turneringens bäste svensk, var helt ensam.
När jag mötte norske backbjässen Ole-Kristian Tollefsen i mixed zone efter den första kvartsfinalen, den som Ryssland vann med 5-2, sa han att ryssarna var det lag han ville möta.
- Sverige är mycket svårare och jobbigare att möta. De spelar rakare och mer fysiskt, sa Tollefsen.
Nyblivne Färjestadsspelaren måste tappat hakan när Sverige-Tjeckien sedan började. Var det något Sverige inte gjorde så var det att spela rakt och enkelt.
Bäst symboliserat av storstjärnor som Erik Karlsson, Daniel Alfredsson och Nicklas Bäckström.
Runt, runt, runt., vändning efter vändning, hörn efter hörn och passning efter passning.
En uppvisning i ineffektiv hockey.
Tjeckerna hade mörkat formen lika skickligt som vanligt. Var bäst när det gällde, spelade smartast när det behövdes som mest, och vann fullt rättvist.
I ett försvar som långa stunder floppat rejält i VM, främst då stjärnor som Victor Hedman och Niklas Kronwall, var det egentligen bara Norrköpingssonen Jonathan Ericsson som spelade så rakt och resolut som man kan kräva av en försvarsspelare.
När de flesta blågula darrade, ja till och med svek, så klev han fram och spred sitt sedvanliga lugn.
Ett lugn som spred sig sakta i laget, som tog Tre kronor tillbaka in i matchen, och när Ericsson själv satte 3-3 direkt i tredje perioden var allt hopp tillbaka hos hemmasupportrarna.
Ett hopp som släcktes när 29 sekunder återstod av matchen, när Ottawas Milan Michalek satte 4-3 bakom Viktor Fasth. Symptomatiskt nog efter försvarsslarv av Niklas Kronwall.
Fler svenskar borde anammat Ericsson spelstil i VM.
I stället för att så ofta köra full fart framåt som omogna, rusiga juniorer agera mer lugnt och kontrollerat.
När jag nu, här i presscentrat på Hovet, tänker tillbaka på VM känns Jonathan Ericssons öde symboliskt för Sveriges VM i stort.
Där fanns förutsättningar för succé, men en skada satte stopp direkt, likt ett biljettschabbel signerat förbundet.
Och när skadan väl var läkt var det för sent, då var allt redan över, likt en sen meningslös prissänking signerad förbundet.
Sverige bör glömma VM 2012 direkt, lära av misstagen, byta ut förbundets största klantskallar, och visa upp något mycket bättre våren 2013.