”En mulen höstdag tar jag hissen från vindsvåningen på Södermalm ner till källaren. I handen: datorväska med en liter naturell yoghurt av utgånget datum och något dussin pillerburkar, allt giftigt som går att hitta i medicinskåpet.
Mitt liv står på topp. Nu ska jag dö.”
Så skriver Niklas Ekdal om sitt självmordsförsök i boken "Hur jag dog".
Nu sitter han, fyra år efter den där mulna höstdagen, hemma i vardagsrummet i vindsvåningen på Söder och blickar tillbaka ännu en gång.
Vad fick honom, en medelålders man som tycktes ha allt, att vilja ta livet av sig?
– Jag förstår att självmord utifrån ter sig som det mest förbjudna man kan göra. Hänsynslöst, oansvarigt, egoistiskt.
Niklas Ekdal växte upp i 60- och 70-talets Kisa. Pappa Ingemar var skolchef i Kinda kommun och Niklas identitet hela uppväxten var ”rektorns son”.
– Det var tufft klimat i Kisa på den tiden, med mycket mobbning. Jag klarade mig bra, jag spelade fotboll, men många hade det kämpigt. Man fick vara på sin vakt för att inte bli mobbad. Jag försökte stå upp för såna som råkade illa ut, men så här i efterhand kunde man gjort mer. De som kom snett från början blev hackkycklingar upp genom alla år.
– Det var fotboll, mellanöl och trimmade mopeder som gällde. Först spelade jag i Kisa BK, sedan när jag blev äldre i Slätmon. Kisa låg i fyran, Slätmon i femman eller sexan. Jag hörde nog mer hemma på den senare nivån.
Fotbollen som senare i livet, i medelåldern, blev starten på de problem som mynnade ut i självmordsförsöket 2012.
Vi återkommer till det.
– Jag upplevde Kisa genom skolan och mina föräldrars aktiviteter. Pappa byggde flera nya skolor då, bland annat en ny högstadieskola för hela kommunen, när många mindre skolor lades ner i Björkfors och andra ställen. Det var en stor omställning i bygden.
– Mamma var mycket aktiv i föreningslivet, i scouterna och Lottakåren. Så jag var med i scouterna. Och på söndagarna tvingades jag med till kyrkan. Det var lite segt, men så här i efterhand lärorikt.
– En stor skillnad jämfört med idag, om jag jämför med det liv mina barn lever idag här i Stockholm, var skoldanserna på högstadiet och att man redan i 13-årsåldern drack mellanöl. Snus, mellanöl och cigaretter redan i de nedre tonåren. Så går det inte till nu för tiden. Dagens ungdomar har inte kommit loss från datorn. Det finns säkert andra, jobbiga utmaningar idag, men då på 60- och 70-talet levde vi farligare.
– Det där romantiseras ofta nu i efterhand när föräldrar är oroliga för att deras ungdomar sitter vid datorn och inte är ute tillräckligt mycket. Men vad gjorde vi ute? Sköt med luftgevär i skogen, eldade och sköt smällare mot varandra. Och cyklade och åkte trimmade mopeder utan hjälm. Från sjuan, åttan fanns det en rejäl alkoholkultur. Mellanölen försvann ju 1977, men vi var en generation som påverkades mycket av den.
– Jag tror inte att allt det där var särskilt utvecklande, jag tror tonåringarna i dag, när de sitter uppkopplade med hela världen vid datorn, ligger flera steg före, både kulturellt och i engelskan.
– Jag hade tur under uppväxten att jag inte trillade dit och blev alkoholist eller råkade ut för en olycka. Jag såg det hända andra, många som fick alkoholproblem, några bilolyckor, någon vådasköts i knät av ett hagelgevär, andra föll in i kriminalitet. Jag inser i efterhand att det är mycket tillfälligheter och tur, vilka jag har råkat träffa, som har avgjort hur det gått.
Efter grundskolan började Niklas gymnasiet på Katedralskolan i Linköping.
– Det var en stor omställning. Linköping var en storstad, en metropol, det var som att komma till New York. Större på alla sätt. Folk spelade i band, vi talade om böcker, klasskompisarna var intresserade av politik. Det var ett stort steg i min utveckling att flytta dit.
– Jag fick mer kompisar när jag kom till Linköping. I Kisa var jag mer ensam. Lite enstöring. Klart jag hade kompisar, men det var lite udda att pappa var rektor i samhället. Jag läste mycket då, inte så mycket böcker, mer Tintin, Asterix, Mad och Kalle Anka.
– På 60-70-talet skolades vi in i en kultur där vi visste vad som förväntades av oss. Det var väldigt kollektivistiskt, lite DDR-kultur, alla stöptes i samma form, med allt från fluorsköljning till du-reform. Det var inte den individualism som vi ser idag.
– På 80-talet kom satsa-på-dig-själv-vågen och det började när jag gick på gymnasiet, i skarven mellan 70- och 80-tal, då Moderaternas ungdomsförbund blev stort. Linköping blev då en plantskola för unga moderater, som Anders Borg, Cecilia Stegö Chilò och Sven Otto Littorin, ett gäng som sedan formade moderaterna.
– Själv var jag aldrig inne i den nyliberala muf-grejen. Jag var mer folkskollärarliberal. Min pappa var åt folkpartisthållet. Han gillade inte Palme och de höga skatterna. Det var jag säkert formad av. Senare i livet, i mitt arbete på liberala ledarsidor på Expressen och Dagens Nyheter, så försökte jag hålla distansen till Folkpartiet, då var det de som var argast på mig. Att jag inte var partitrogen.
Efter gymnasietiden började Niklas jobba för Vimmerby tidning, först i Hultsfred, sedan i Vimmerby.
– Jag tyckte om hur lokaltidningen knöt samman samhället, hur den var närvarande i allt som hände på orten. Det var nog en stor anledning till att jag sökte mig till journalistyrket.
Efter studier, FN-tjänstgöring och jobb på försvarsstabens kommunikationsavdelning fick Niklas 1990 sommarjobb på Expressens ledaravdelning.
– Det blev som att komma hem, första jobbet där jag kände ”wow, det är det här jag vill göra”.
Efter tio år på Expressen, en period då han privat mötte kärleken och bildade familj, blev Niklas 2000 chef för ledaravdelningen på Dagens Nyheter. 2009 sa han upp sig därifrån och blev frilans som författare, tv-programledare, journalist och moderator.
– Jag tycker om att göra lite av varje. Att skriva böcker är kanske det roligaste, men det är samtidigt ett ensamt arbete, då är det kul att komma ut och jobba som moderator. Det blir en rolig kombination, att få ta på sig kostymen och träffa folk ibland och inte bara gå hemma i träningsoverall och skriva. Göran Rosenberg är en förebild för mig, hur han har kombinerat och behärskat tv och skrivandet.
2011 tog livet en dramatisk vändning för Niklas och hans familj, då han under en kompismatch i fotboll drabbades av en svår hjärnskakning.
– När det hände var jag nog lätt utarbetad. Jag hade lämnat in ett bokmanus och jag hade förberett 15 seminarier till Almedalen. Men där tog det tvärstopp. När jag vaknade dagen efter kunde jag inte läsa.
Niklas fick svårt att sova och tålde till slut inte ljus och ljud.
– Det var en lång resa utför där jag blev sämre och sämre. Jag blev liggande utslagen i princip ett helt år. Jag var närvarande, var aldrig otrevlig, men jag orkade inga aktiviteter. Jag började äta sömntabletter för att kunna sova. Och just det har sin förhistoria, som småbarnsfar, under åren på Expressen och DN, hade jag svårt med sömnen och började använda sömntabletter. Så det fanns en bakgrund, att jag kanske hade kört lite för hårt.
I november 2012 var allt mörker.
– Jag var i ett tillstånd där det inte fanns något annat för mig än att sova. Då brände jag på maximalt, jag tog allt jag hade och åkte ned i källaren.
Tänkte du något på familjen i det läget?
– Nej, det fanns inte. Jag var förvirrad och tog en massa tabletter. Det var bara det.
Niklas iscensatte självmordsförsöket i källaren och det dröjde många timmar innan han hittades.
Timmar som han i efterhand fått se skildrade i ett av hans barns dagböcker:
"Pappa vart är du? Ingen har sett till pappa på hela dagen, han är inte hemma och ingen vet vart han är. Han hade med sig skor och jacka, men inte mobil och plånbok... Jättekonstigt. Är jätterädd. Har gråtit en massa. Pappa, jag älskar dig mest."
Eftermiddagen och kvällen gick, ingen hittade Niklas, då två poliser på Norrmalmsstationen av en tillfällighet talade med en äldre kollega. Denne rådde dem att leta mer i bostadens närhet, han menade att folk som tar livet av sig sällan söker sig så långt bort."
Klockan ett på natten hittas Niklas i källaren. Illa däran men fortfarande vid liv togs han medvetslös till intensiven på Södersjukhuset.
I barndagboken skrevs det:
"Polisen hittade honom i källaren i natt, medvetslös. Det är en mardröm. Vad som än händer nu, kommer inget bli sig likt igen. Varför gjorde du det pappa? Jag vill bara se dina fina ögon igen, höra din trygga röst."
– Familjen visste ju att jag var väldigt sjuk och var redan väldigt orolig när det här hände. Sedan berättade intensivpersonalen för dem vad som hade hänt. När jag vaknade förstod jag direkt att jag var tvungen att förklara mig för familjen. Så fort jag kunde prata efter en dag eller två så försökte jag förklara, ungefär ”ni vet hur sjuk jag har varit, den här morgonen vaknade jag och var helt förvirrad och tog en massa tabletter”.
Hur vinner man tillbaka familjens förtroende efter en sådan händelse?
– För mig och familjen har bokprojektet blivit en del i bearbetningen. Att erkänna att det här hände. Avdramatisera det. Som tur är har det tagits emot väl, folk bejakar det här. Jag får höra otroligt många historier. Många inom psykiatrin som jobbar med det här är väldigt tacksamma och positiva, att en offentlig och till synes stabil person kan berätta om det på det här sättet.
– När jag började tala om bokprojektet kom ett av barnen med sin dagbok och föreslog att jag kunde ta med lite delar av det i boken för att visa hur fruktansvärt det var för dem.
– Det känns som en gratischans att jag blivit bra. Jag trodde aldrig att jag skulle bli det, det var ju en del av problemet, jag trodde huvudet var förbrukat. Men hela livet är ju som en sjukgymnastik, alla har sina skavanker, det gäller att lära sig leva med dem och hitta ett lugn i det.
– I vår kultur har ju döden nästan avskaffats. Om någon dör innan medellivslängden så kommer det som en chock. Vi lever så tryggt, med döden i skymundan, något som bara sker på sjukhus och som alltid uppfattas som oacceptabla tragedier eller misstag i sjukvården. Förr var döden mer närvarande, en självklar del av livet. Är du medveten om din dödlighet så blir du mer närvarande, mer tacksam till livet och tar bättre vara på det.
Så hur ser du på framtiden?
– Jag vill fortsätta arbeta så som jag gör idag, med böcker, modererande och lite annat skrivande, men jag vill också hjälpa folk att förstå hur man ska prioritera i livet. Att inte gasa så hårt. Sett i backspegeln så borde jag tagit det lugnare, tagit ledigt lite mer.
