Flera profiler och toppspelare, inte minst Fredrik Jonsson, har tävlat och tränat under Linköping squashklubbs färger. Men tiden med enbart en spjutspets av tävlingsspelare är förbi. Nu satsar föreningen i stället på bredd och har lockat till sig ett flertal nya spelare.
Det innebär att LSK i dag har lag i samtliga divisioner utom elitserien på herrsidan och att man dessutom har chans att uppnå säsongens mål – att ta medalj i varje division.
– Bra uppslutning på träningen och att flera spelare dessutom har utvecklats ordentligt under året är förklaringen till att det kan bli möjligt, enligt Bengt Johansson som är en av klubbens ledare.
20-tal spelare
Torsdagar är veckans stora träningsdag. Mellan klockan 18 och 20 samsas 20-talet spelare på banorna, fördelade i två grupper. Åldersspannet är stort, från 13 år till 58, och alla tränar tillsammans.
Först slag- och stegövningar i en timma, följt av 30 minuters fys när nästa grupp börjar spela. Därtill pågår en intern matchserie under hela säsongen. Den är uppdelad i fem divisioner och tanken är att samtliga spelare i varje division ska utmana varandra.
Dels i en vanlig match, och dels i en kortare drabbning som går ut på att hålla igång bollen och föra spelet från bakre delen av planen. Resultatet blir en form av ranking till serielagen.
SM-guld
– Träningen är jättebra numera, säger Jan Zimdahl och torkar svetten ur pannan. Han har spelat squash sedan 1975, bortsett från några års uppehåll, och vet förstås vad han pratar om.
Nyligen lade han sitt sjätte SM-guld i veteranklassen till samlingen och har till vardags en plats i LSK:s division 1-lag.
Hur kommer det sig att så många fortsätter spela squash även en bit upp i åldrarna?
– Det har jag också undrat. Men många blir nästan lite nördar. Jag tror att det är en kombination av att man måste vara stark, smidig, teknisk och ha både bollsinne och spelsinne. Dessutom kan man hålla på jämt, oberoende av väder. Man kan till och med stå och träna ensam. Det kan vara en fördel.
Framtidslöften
På en av banorna gnuggar Gabriel Nilsen och Erik Jakobsson Pauser på tekniken. Båda är 15 år gamla och hör till klubbens framtidshopp.
Gabriel slår en kort boll till sig själv och sedan en lång diagonal. Erik svarar med en rak hård boll till sig själv och därefter en boll i sidoväggen och främre väggen till Gabriel.
Sedan börjar allt om efter samma mönster. Igen och igen och igen.
Krister Siggesjö, en av föreningens före detta toppspelare, har tagit över tränarrollen till den här säsongen.
Då och då slås en dörr upp till någon av banorna och spelarna tittar ut för att kika på dagens schema som Krister tejpat upp på en vägg.
Ghosting, nord-syd, stjärnan och dessutom tight läns. Ett kodat språk som nästan bara kan tydas av squashspelare. Stjärnan är dock lätt att förstå. Spelarna rör sig i sex ”hörn” på banan och markerar slagen utan boll. Tungt men effektivt. Gabriel Nilsen avslutar kvällens pass med löpövningar. Erik Jakobsson Pauser nöter på motionscykeln. De är kompisar och håller ihop både på och utanför squashbanan. Men till hösten ska de dela på sig.
– Jag ska till squashgymnasiet i Malmö, säger Erik.
– Och jag blir kvar här i Linköping, säger Gabriel. Jag ska fortsätta spela och se hur bra jag kan bli.
Fyra och sexa i Sverige
På Sverigerankningen för spelare under 17 år ligger Erik fyra och Gabriel sexa. Erik var dessutom rankad på 35:e plats i Europa för spelare under 15 år i fjol.
Hur det blir att dela på sig vet de inte riktigt än. Men en sak vet de. Och det är att squash är roligt därför att det aldrig någonsin går långsamt och för att det ger extremt bra kondition.
Och att man bara har sig själv att tänka på på banan. Går det dåligt finns det ingen annan att skylla på.
– Det är så skönt att vara riktigt trött, säger Erik. Då vet man att man har kämpat hela vägen och att man har klarat det. Och förresten så tänker man inte att det är jobbigt för att det är så kul. Och det som är kul är inte jobbigt.
Just det. Så enkelt är det.