– Det finns väl en risk för att det blir några extra fjärilar i magen, säger han.
Han är just hemkommen från en tur till just Vetlanda. Det är måndag eftermiddag och han var under lunchen nere för att ta ett par varv på banan.
– Jag har haft en veckas uppehåll från speedwayen eftersom jag först stod över Vetlandas match mot Rospiggarna och sen hade uppehåll i allsvenskan. Därför ville jag kolla om jag kunde svänga vänster fortfarande, säger han och ler.
Ni som kan er speedway vet att Jonas är uppfödd i Motala, har Piraterna som moderklubb och har kört för laget under flera säsonger. Men han har också åkt ut och in i truppen flera gånger och i höstas fick han beskedet att det var ut igen.
Då fick han istället napp hos Vetlanda, vars bana han gjort fina resultat på vid flera matcher och tävlingar under åren.
Nu ställs han alltså mot Piraterna och erkänner att det blir extra känslosamt.
– Det går inte att komma ifrån. Men samtidigt får man försöka ta det så mycket som möjligt som vilken match som helst, även om det kan vara svårt. Jag har ju inte samma känslor när jag möter Lejonen eller Smederna som jag har när jag möter Piraterna, så är det bara.
I första heatet för kvällen ställs han dessutom mot brorsan Daniel, som den här säsongen kom in i Piraterna efter att ha varit i Smederna förra året.
Man skulle kunna tro att det blir ett extra speciellt möte, att försöka slå brorsan. Men så vill inte Jonas se det.
– Det är många som säger så, men för oss känns det inget konstigt. Vi ses dagligen, har vår speedwayverksamhet ihop och försöker hjälpas åt att få framgångar. Helst vill man inte förlora mot någon när det är tävling, men jag förlorar hellre mot Daniel än någon annan.
Det är inte så att du smyghåller på någon detalj för att få en fördel när ni möts?
– Haha, nej inte alls. Det skulle han nog upptäcka direkt. Nä, tvärtom försöker vi som sagt hjälpas åt så gott det går med tips och råd.
De har mötts då och då genom åren, men Jonas kan inte påminna sig att de varit inblandade i några tuffa dueller eller till och med krascher.
– Vi är inte såna som förare, vi är ganska lugna och kontrollerade på banan. Jag såg ett heat på tv mellan bröderna Laguta, Grigorij och Artem, när den ene brorsan satte ut den andre i staketet på rakan. Såna är inte vi, som tur är, skrattar han.
Jonas fyllde 30 för ett par år sen och har många säsonger i speedwaycirkusen bakom sig. Han kör i tre olika klubbar, i Sverige och i Polen, samtidigt som han då och då har ett civilt arbete.
Men trots att det är en tuff vardag att få ihop pusslet, när man dessutom har familj, så har han inga tankar på att lägga av.
– I grund och botten håller man på med det här för att man tycker att det är kul, och jag känner så fortfarande. Även om det givetvis finns dagar då det är tyngre. Men så länge jag har den känslan kvar, plus att jag har kapacitet att hänga med på den här nivån, då fortsätter jag.
Med sin rutin kan han jämföra hur det var när han började på elitnivå och hur sporten utvecklats över tid. Och allt är inte positivt.
– Idag är allt betydligt mer affärsmässigt och egoistiskt. Det handlar så mycket mer om pengar än det gjorde då, den riktiga lagkänslan är nästan borta nu för tiden.
Och han tycker att det drabbat sportens underhållningsvärde.
– Att se två förare paråka in poäng för sitt lag ser du ju nästan inte längre. Har du sett någon paråkning i år än? I dag är alla förare så rädda om sina egna poäng och sina poängpengar att du nästan aldrig ser någon åka och vänta in sin lagkamrat för att hjälpa honom i heatet. Det tycker jag är väldigt synd.