Videon är inte längre tillgänglig
Åk ner till Danmark och kolla om han är lika galen som folk tror. Nicki Pedersens manager Helge Pedersen skrattar när jag berättar om instruktionerna jag fått inför mitt möte med dansken som väcker känslor i speedwayvärlden som få andra.
– Han är lite Dr Jekyll och Mr Hyde. Grejen är ju den att han är väldigt engagerad från det att han kommer till arenan till dess att det sista heatet är kört. Det är ju den sidan av honom som fansen ser. Då är han ju så uppe i varv att det kan koka över. Han kan skälla ut mig och de andra i teamet så det står härliga till. Sen efteråt när vi sitter i bussen eller har stannat för att käka brukar han be om ursäkt om det blev för mycket, säger Helge samtidigt som han i väntan på att Nicki ska bli klar visar mig runt i garaget.
Det är inget litet ställe Nicki Pedersen racing huserar över. Stor verkstadsdel för mekanikerna. Utställningsdel där cyklarna som tagit honom till hans tre VM-titlar står uppställda tillsammans med en mängd pokaler. Kontorsdel och omklädningsrum.
– Sen har vi ett liknande ställe i Torun också, förklarar Helge samtidigt som Nicki ger flickvännen Helene en avskedspuss och kommer fram för att hälsa.
Jag inleder med att tala om för honom att Helge just jämfört honom med Dr Jekyll och Mr Hyde. Jag får ett gapskratt till svar innan han slår sig ner vid bordet och greppar kaffemuggen som Helge sträcker fram åt honom. Sen skakar han lite på huvudet och skrattar igen.
"Jag blir fokuserad"
Personlighetsförändringen mot den Nicki jag sett gestikulera, härja och skälla ut folk till både höger och vänster i depåer runt om i speedwayvärlden är i det närmaste total. Han tittar leende på mig när jag talar om för det för honom och berättar att han fått höra det ett antal gånger.
– Det var en mamma som kom fram med sin son som ville ha en autograf en gång. Jag pratade med honom och efter några minuter tittade hon på mig och sa. ”Du är ju inte galen.” Men det är ju så det är. Folk ser mig på tv och på tävlingar och de tror att man är galen 24 timmar om dygnet. Men för mig är det deras problem om de vill tro det. Så länge jag mår bra bryr jag mig inte om vad andra tycker, säger han och tar en klunk ur muggen.
Ställer ner den och funderar någon sekund när jag frågar vad det då är som händer med honom när han kommer till en speedwayarena. Vad är det som lockar fram sidan som får folk att tro att det finns en och annan skruv som sitter löst innanför det danska skallbenet.
– Jag tror bara jag blir fokuserad. Jag blir likadan när jag spelar spel med min dotter (skratt). Jag är bara engagerad och skulle jag inte vara det så skulle jag inte leverera till 110 procent, säger han.
För att tydliggöra hur engagerad han är under en tävling berättar han att han har testat att köra med pulsband.
Hög puls
När han då rullade fram till start hade han en puls på 190 slag i minuten. Nära maxpuls med andra ord.
– Och då hade jag bara åkt raka vägen fram till start. Ingen provstart eller någonting. Det pumpar ju på rätt bra med adrenalin i kroppen på en under ett heat så det är klart att det slår över ibland. Men det är ju en tunn röd linje att balansera på. Men går du aldrig över gränsen vet du inte heller var den går. Det är en egenskap jag tycker om att jag har. Hade jag inte haft den hade jag inte vunnit VM tre gånger, säger han och leendet blir än större.
Och det försvinner inte helt när han får frågan vad han har att säga till alla de som tycker att han kör respektlöst och kör ner motståndare i parti och minut.
Men minen blir allvarligare och det glimmar till lite i hans ögon när han svarar.
– Jag kan förstå de som tycker det. Men jag kör inte tuffare än mina kollegor. Men när andra är inblandade så är det ingen som säger något. Men så fort det gäller mig så blir det ett jäkla liv. Titta på hur flera av de unga killarna kör. Jag kan stå och skaka när jag ser dem och tänka att den killen kommer krascha rejält förr eller senare. Men jag har själv varit ung och gjort många fel och det är därifrån ryktet om att jag skulle köra fult kommer, för då körde jag tufft. Det är ett dåligt rykte som följt med.
Du gör mindre fel nu?
– Klart att det blir fel ibland. Alla kör vi för att vinna och vi kör i 120 kilometer i timmen. Det är klart att det smäller ibland. Men skulle jag köra tufft och fult hela tiden så skulle jag bli utesluten i varje heat. Det är därför vi har domare. Speedway är en kontaktsport och vi som kör på den här nivån är så bra så att vi ska klara av det. Men det var mer en manssport förr. Nu har det blivit lite crybaby med förare som lägger sig så fort de får en knuff och det gillar jag inte. Man ska inte filma och om jag kraschar är det för att jag inte kunde hålla mig kvar på cykeln, säger han bestämt.
Men har du några vänner bland de andra förarna?
– Ens vänner har man hemma. Jag har kollegor och precis som i alla andra jobb finns det vissa jag pratar mer med. Men vara vänner och köra mot varandra, det går inte. Men jag har respekt för alla jag tävlar mot, säger han och ursäktar sig när hans mobil ringer.
Kärestan Helene har tydligen något som hon vill att han ska fixa och Nicki fastnar i luren i någon minut.
Under tiden samlar jag mod till att fråga om han ändrat uppfattningen om händelsen då Greg Hancock blev vansinnig och flög på honom förra säsongen. Detta efter att Nicki kört på hans framhjul så att Piratkaptenen kraschat våldsamt.
Anser du fortfarande att det inte var ditt fel?
– Jag har tittat många gånger på den situationen och Greg kunde ha slagit av. Jag var snabbare än honom i två varv och till sist tänkte jag att nu satsar jag. Han visste att jag skulle komma där och han kunde ha valt att slå av för att undvika att krascha. Nu gjorde han inte det och domaren valde att utesluta mig. Men jag har inte haft någon sponsor som klagat på all uppståndelse det blev kring det. För mig var det jättebra med all publicitet det gav. För det är ju sån folk anser att Nicki Pedersen är och jag säljer ju biljetter till matcherna, säger han med ett flin innan han kommer med det smått överraskande påståendet att han och Greg Hancock egentligen inte är så olika.
– Visst vi är två olika personligheter, bra personligheter som är bra för sporten. För det är viktigt att ha profiler i sporten. Men när vi rullar fram till start så har vi precis samma mål båda två. Då har vi båda bara fokus på en enda sak. Att vinna. Då går man vi in i zonen och stänger av allting annat, säger han.
Kaffet är slut och vi reser oss för att gå ut och ta några bilder. På vägen frågar han om jag kan skicka artikeln. Jag frågar om han vill läsa den innan den går i tryck för att vara säker på att jag förstått honom rätt.
Nicki tittar på mig och klappar skrattande till mig på axeln. Sen säger han:
– Nej för helvete. Du kan skriva vad fan du vill. Du kan väl ändå inte skriva något som får de i Motala att tycka att jag är en större galning än vad de redan tycker.
LÄS MER: Hancock attackerade Pedersen
LÄS MER: Krönika: Alla bara stod och gapade
LÄS MER: Hancock sågar Pedersen i öppet brev