Att barn vågar, förvånar mig inte. Men att Christine Eddeborn gör det, trebarnsmor från Mjölby som aldrig har ridit och som är lite rädd för hästar. Men nu, nu ställer hon sig till och med upp på islandshästen Isafolds rygg.
Christine Eddeborns barn, rider alla tre på Vimne Bränngård utanför Spångsholm där man har elva islandshästar. Den här söndagen när jag kommer tänker Christine vara med på programmet yoga till häst som Åsa Bergman Johansson på gården nu för första gången har med som en vinteraktivitet. Tidigare har hon haft det någon gång på sommarläger.
Det är inte många deltagare, denna vinterpremiär när Ryktbart hälsar på. Men Christines tolvårige son Deivid är med. Det är därför som även hon vill pröva på. Bättre att vara med än att bara sitta och titta på, menar hon. Hennes sexåriga tvillingar Gino och Mirelle är inte med den här dagen. Men det är Ida Otterborg, 15, från Motala. Hon kom hit på ett sommarläger som sjuåring och har fortsatt rida hos Åsa på Bränngår'n.
Men Åsa, yoga till häst? Vad är det?
– Huvudpunkten i det här är balans, säger Åsa Bergman Johansson som i mångt och mycket även lever i balans med naturen och med de elva hästarna på gården.
Åsa använder sig av hästarnas eget flockbeteende i ridverksamheten. Hon gör som hästarna gör, kan man säga. Och inget tvingas på hästarna. Vill en inte vara med, ja då får man väl försöka sadla en annan.
– Hästarna vet att de är fria här och eftersom de vet det så blir de inte aggressiva, menar Åsas dotter Matilda Johansson som förklaring till att hästarna i mina ögon verkar så otroligt lugna och harmoniska.
För att de ska hålla sig stilla under yogan och inte förflytta sig så får några stycken av dem, de som ska vara med i kursen, en nätsäck med hö att mumsa på.
Fast dröjer en stund innan någon av kursdeltagarna får sitta upp. Upp på hästarna, menar jag. För uppsittning blir det ganska snart. På tunnor.
Yogan börjar annars på marken. Fortsätter med samma rörelser på liggande tunnor för att man ska få in breddkänslan och övergår i tredje stadiet till tunnor en och en halv meter upp för höjdkänslan.
Övningarna är de samma när man sedan övergår till hästarna. Då blir det på riktigt.
– Lite pirrigt, säger Deivid.
Men han har inga problem att utföra rörelserna. Han har ju alldeles nyss gjort exakt samma rörelser både på marken och på tunnorna. Nu är han på Vilis rygg. Ligger på rygg. Sträcker benen i vädret. Ställer sig på knä och sträcker ut höger ben och vänster arm. Allt han gör, gör han till Åsas lugna röst och lugn musik. Längre bort i hagen, under Deivids arm, kan jag se hans mamma Christine göra samma rörelse.
Som avslutning får de försöka ställa sig upp på hästarna. Och gör det, också. Först i stillastående och sedan också medan hästarna leds runt.
– Häftigt, tycker Deivid.
– Vilken otrolig känsla, säger Christine, lycklig över känslan. Jag var helt lugn och kände mig ett med hästen.
– Det hade du troligen inte gjort om du hade kommit hit och bara suttit upp med en gång, svarar Åsa.
– Det här stärker självkänslan. Nu kan jag göra allt, tycker Christine som berättar att hon faktiskt har suttit på en häst tidigare.
Men då var hon bara ett barn och det var på Skansen i Stockholm där hon blev ledd runt.
Med det nya självförtroendet genom yogan funderar Christine på att börja rida.