Vindstilla och tolv, tretton plusgrader och inte ens i närheten av septemberfrossa. En kväll för fotboll. Ändå darrade det betänkligt i Linköpings FC. Det var en match tvungen att vinnas för LFC mot AIK på Skytteholms konstgräs i Solna.
Sista sparken mot SM-guldet, hade det sagts. Fortsättningen skulle bara vara en defilering mot målet och ett riktigt guldfirande efter serieavslutningen mot Hammarby 19 oktober.
Det gick inte alls:
LFC var inte ens nära.
LFC var knappt närvarande.
Och händer inget mirakel kommer guldfesten även i år att hållas i Umeå. Så trist.
Jag som trodde på LFC, trodde att tio landslagstjejer från Linköping skulle skaka om i toppen av damfotbollen, visa att det går att ta upp kampen mot Umeå, men framförallt: visa att Linköping visst har ett fotbollslag värt att titta på och värt att fira.
Men jag säger som jag sa i fjol och som jag sa i förfjol: vi får nog vänta ett år till.
Satt lite snett ovanför förbundskaptenen Thomas Dennerby. Han såg allvarlig ut. Betänksam. Funderade säkert på om det verkligen var stommen av sitt OS-landslag han satt och tittade på. Om det var mål-Hedvig, back-Sara, back-Charlotte, mittfälts-Seger, Jessica Landström och Josefine Öqvist, brassestjärnan Daniela och snart landslagsdebuterande Kosovare Asllani.
Hade han åkt fel?
Eller hade lagen bytt tröjor?
Man kunde tro det. AIK dominerade mittfälltet, Anne Mäkinen, Elin Ekblom Bak, Emma Lundh och Laura Kalmari var ungefär dubbelt så bra som flickorna i LFC.
Ni förstår kanske hur det såg ut?
Och då har jag ändå inte nämnt planens stora lilla stjärna, australiensiskan Lisa deVanna, AIK:s svar på Umeås Marta. Och fan vet om inte deVanna var strået vassare.
Hon gjorde allt. Utom mål. Men låg bakom både 2-0 och 3-0. Jag har inte sett någon snabbare och roligare damspelare i år.
Vilket fynd.
Och tyvärr, både Asllani och Landström såg ut som nybörjare vid en jämförelse.
Ändå hörde Jessica till topp två i Linköpingslaget tillsammans med Maja Krantz.
Och det pangades på rätt bra på Skytteholm.
1-0 från 35 meter. Louise Fors, nyuttagen landslagstjej, fick fullträff m ed bollen precis under ribban mitt i målet. Hallå Hedvig, var det mörkret, egen felplacering eller bara dåligt att inte ta det skottet?
Belysningen på Skytteholm var inte för folk med ledsyn, om jag säger så. Så kanske var det ändå belysningen som lurade LFC-målvakten.
Och 2-0 kom från 30 meter. Pang i krysset. Otagbart. Snyggt, men i fel mål för en besökande östgöte.
För att riktigt genera gästerna gjorde AIK även 3-0. Och Solnalaget var snabbare, spelskickligare, roligare - ja, de ägde matchen.
LFC:s reduceringsmål på slutet var mer ett resultat av AIK-lättja än bra Linköpingsspel.
Tyvärr, det bär mig emot att skriva det, men LFC:s gulddröm försvann i mörkret på Skytteholm, en fin höstkväll i september.