Sitter och funderar. Köld- skakningarna har övergått i en behaglig värme. Jag tänker på turbulensen kring Åtvidabergs FF.
Är det inte synd att ge upp nu?
Jag såg nämligen en framtid där jag satt och frös ändan av mig på Råsunda under cupfinalen mellan svenska mästarna Djurgården och super- ettanlaget ÅFF.
Östgötskan klingade underbart mellan läktarna. Det var stämning. Det var fest. Det var som förr. Och med ÅFF i allsvenskan kan det bli så igen. I Åtvidaberg, på Kopparvallen. Inte i Linköping. Det gäller bara att tala om för Djurgårdens Tommy Jacobson att känslor inte går att dagtinga med. Det är något man känner, något som känns. I det här fallet för ÅFF och även för Kopparvallen.
Känslor går inte att sälja bort för några lokala sponsorer eller en otrogen publik i en annan stad. Inte ens en penningstark samarbetspartner (Djurgården i det här fallet) kan pressa fram en sån otrohet.
Så kanske det var ÅFF: s sista stora föreställning i lördags på Råsunda, nationalarenan i Solna. I så fall var det en fullt värdig avskedsshow.
ÅFF vann inte, men även med stockholmsögon måste det ha varit lätt att ge östgötarna kredit. ÅFF var kanske inte det bättre laget, men ÅFF skapade klart flest målchanser och ÅFF hade planens i särklass bäste spelare: Kristian Bergström. Pligg i folkmun.
Pliggs första halvlek måste ha varit hans bästa någonsin. Inte ett felpass, hela tiden den pådrivande på mittfältet och hans frispelningar till Sheriff Suma borde ha gett både ett och två mål. Kanske tre. I andra halvlek var han inte lika dominerande, men fortfarande lysande. Han spelade fram Suma till ett friläge, satt i gång anfallet som slutade i straff sedan Pontus Karlsson blivit fällt och han sköt ett blixtrande snabbt skott som bara en otrolig enhandsräddning räddade från mål.
Pligg vann mittfältet mot mästarlaget, synd bara att han inte fick vinna matchen.
Martin Jönsson visade sig också hålla mot allsvenskt motstånd. Utnyttjade det han är bra på till hundra procent, sin styrka i första hand. Richard Ekunde duktig som alltid, backen Eddie Åhman överraskade. Yannick Bapupa fick priset som bäste ÅFF: are, jag såg aldrig vad som var så bra. Imad Shhadeh var tung och långsam och Sheriff Suma hade möjligen fått godkänt om han satt ett par av alla sina chanser. Ändå pressade östgötarna Djurgården hela matchen bortsett den inledande kvarten. Då förstår ni kanske hur bra Bergström var.
Näst bäst: de uppskattningsvis 4 000 Åtvidanhängarna som gav betydligt flera Djurgårdenfans en hård match på läktarna.
Nästa år väntar kval till Uefacupen för ÅFF, förhoppningsvis som ett satsande lag och med fortsatt stöd av Djurgården. Om inte kan det bli ett pinsamt äventyr.
Rooney Jerrevång
Sportchef
Bäst
sämst