Slut. Över. Kanske lika bra; flera av LHC-spelarna var ändå inte själsligen närvarande när det brände till. Michael Knuble var en. Brendan Morrison en annan. Jag skulle kunna räkna upp flera.
I september startar det på nytt. Nya mål, nya SM-slutspel. Värre är det inte. Ingen katastrof. Det finns ingen anledning att ens fälla en tår.
Det var så enkelt att Södertälje var bättre. Hetare och mer motiverade, taktiskt skickligare och framförallt - kyligare.
Jag har svårt att ens bli förbannad. Södertälje var bäst, både på läktarna och på isen. Det kan man inte bli förbannad över.
Jag skulle kunna rabbla upp en massa bortförklaringar. Ni vet Kristian Huselius och Henrik Tallinder, att LHC hade maximalt oflyt framför Rastislav Stana i SSK-målet, att . . . ja, vad skit som helst. Men det känns inte som det bär någonstans. Framförallt inte framåt.
Precis som i fjol efter kvartsfinalförlusten mot Timrå är det spelarna som måste rannsaka sig själva. En urkass insats när det gäller som mest måste ha en förklaring. Bara spelarna och lagledningen kan ge den.
Det brast på många håll. Fredrik Norrena blev inte den hjälte jag trodde att han skulle bli. Han var inte dålig men bjöd heller inte på det där lilla extra. Stana i motståndarkassen var den stora stjärnan i målvaktsdrabbningen.
Knuble och Morrison, tunga NHL-proffs som vi trodde, svek kapitalt. Blev utklassade av kollegorna Kyle Calder och Scott Thornton i SSK.
Vem kunde räkna med det?
Backarna, vad än Södertälje skickade in på isen gjorde de sitt jobb på ett strålande sätt. LHC hade bara ett backpar som riktigt höll måttet: Thomas och Magnus Johansson genom alla sex matcherna. Peter Casparsson var "offside" vid Södertäljes bägge mål i går. Och Mikko Peltola hade inte ett rätt. Båda spelade fick full speltid. Undrar om det inte var lite stirrigt för Roger Melin också.
"LHC får inte vara med längre" skanderade Södertäljeklacken.
Så rätt så. I går tog det slut. Snöpligt. Till och med onödigt. LHC är inga bra favoriter och jag lovar att aldrig mer snacka om drömlottning inför kommande slutspel.
LHC har långt ifrån motsvarat förväntningarna. Borta var farten och fläkten, men framförallt kylan i motståndarzonen och framför mål. Men laget har inte blivit utklassat. Det finns andra som har varit fullständigt nedslagna i det här kvartsfinalspelet. Fullständigt krossade. Jag tänker på White Lions, LHC-klacken. Det är inte länge sedan de såg sig själva som Sveriges häftigaste hejaklack från "stora, stolta Linköping".
I dag piper de inte ens som kycklingar under påsktid.
Och kostymfolket på sittplats försöker inte ens överrösta tickandet från sina armbandsur.
Cirka 30 LHC-fans kom till Södertälje för att se lagets hetaste match sedan steget upp till elitserien. De hördes förstås inte, de sågs knappt.
Samtidigt har Södertäljeborna mobiliserat en klack runt hela sin arena (och även under matcherna i Linköping) som inte tagit paus en enda sekund, som varit kring sex och ett halvt tusen i antal men låtit som 20 000.
Sånt spelar också roll.