Man hör ibland uttrycket: det var ungefär lika intressant som att semålarfärg torka. Med det menas att det inte var intressant alls.
Nog låter det som om det skulle vara lika ointressant att se på närhockeyis fryser till. Men den som tror så var inte i Södertälje i går.För det var faktiskt spännande. Skulle det bli match eller inte?
Att frysa, eller inte frysa, det var frågan, och där stod vi alla ibåset. Vi, det var LHC-laget och jag. Jag var en i gänget. De schasadeinte bort mig, och det skulle väl egentligen redan på ett tidigtstadium ha fått mig att inse att det inte skulle bli match. Där stod vioch hängde på sargkanten, Tony Mårtensson till höger, Mikael Håkansontill vänster, och jag i mitten. Johan Andersson var också där, JussiTarvainen nickade och hade sitt gåtfulla och klädsamma leende,tränarparet Roger Melin och Mattias Elm var hur avspända som helst.
Och då kan det knappast bli match. I alla fall var det ingen bra uppladdning för match.
-- Fast det är lika för båda lagen, sa Håkanson. Eller om det var Uffe Söderström. Eller var det Magnus Johansson?
Ute på isen kämpade Södertäljes isarbetare. De såg ut som tagnaur en tv-serie: brandmän som bekämpade en farlig gas. De kom och gick iparti och minut med sina kolsyretuber och sprutade kolsyra över denskadade isen och stora sjok av kolsyresnö böljade som moln och liksomdansade i torsdagskvällen. Det var riktigt vackert.
Ja, det var jag. De andra gäspade ju nästan allihop. De ville hem. De visste att det var kört. Det skulle inte bli någon hockey.