Sverige är borta ur basket-EM. Tre gruppspelsmatcher och inte en seger. Jag är inte överraskad. Även om många hävdar motsatsen tror jag inte svensk basket har någon framtid. Anledningen är enkel: med den stängda ligan har man också satt en bom över dörren för en naturlig rekrytering till sporten. Klubbarnas engagemang har avtagit i samma takt som värdet av en seger i de lokala serierna har minskat.
Moroten att nå högsta serien är borta och rekryteringen till den stängda ligan har stannat vid en massa penningjagande amerikaner som inte platsar i NBA.
Svensk basket är på väg att gräva sin egen grav.
Basket kan annars vara rätt kul. Det var rejält drag i Södertälje i går -- till en början. Sverige startade bra mot Ryssland, men visade för varje period som gick att bristerna övervägde färdigheterna.
Sverige som gjort en miljonsatsning inför EM, 7,5 miljoner har kalaset kostat att under tre år ha spelat 70-talet matcher och varit samlade långt över 200 dygn.
Tre år, 7,5 miljoner och killarna i det svenska laget klarar inte att skjuta ett straffkast.
Basketboll går ut på att få bollen i korgen och det misslyckades svenskarna kapitalt med.
Undrar vad de tränar på sina sammankomster?
Ingen timing, ingen timing alls. Så sant. Så var det också i lördags. Tänk en hel tevelördag med bara idrott. Friidrott, basket, fotboll, ishockey och för all del även lite trav.
Och efterhandssändning från speedway-VM som kunde ha blivit som det extra saltet denna maffiga lördag om inte textteve hade dödat spänningen med en rubrik som talade om att Tony Rickardsson nu var i ensam VM-ledning.
Där brast väl en del i timingen, men det var inte riktigt dit jag ville komma. Ni kanske tittade ut och såg den: Solen. Gul och stor, värmande och vacker.
Kanske den sista solhelgen före höstens och vinterns blåst, slask och kyla, kanske sista dagarna innan underkroppen skriker efter långkalsonger, vem vet?
Jag erkänner utan omsvep: jag valde solen och stod till och med flera timmar med huvudet mot den klarblåa himlen i Malmslätt och tittade på flygplan. Där var jubileum och jag fick se både Jas och helikoptrar och hade inte en tanke på att Tre Kronor just då spelade hockey mot Ryssland i en av många fullständigt onödiga turneringar, Ceska Pojistovna Cup.
Men videomaskinerna gick för högtryck där hemma och det blev en kväll framför teven i stället.
Finnkampen gillar jag. Det brukar bli mer hjärta än gångbara världsresultat och eftersom jag tycker att hjärta lite är idrottens grund så ser jag i en finnkamp samma tjusning i exempelvis Camilla Nyqvists 800-metersseger som Robert Kronbergs överlägsenhet på 110 m häck.
I finnkampen ger spänningen mig mer än tiderna.
Dessutom får vi se att det även finns bredd i svensk friidrott, att det finns en del "goda krafter" även bakom affischnamnen. Men godast är ändå Carolina Klüft. Ett tag vara jag inne på att hon ensam skulle slå finskorna, men riktigt så gudomlig är hon inte. Bara nästan.
Zlatan är Zlatan och det ska förlåta det mesta för en smula tanklösa människor. Jag köper inte riktigt det. Zlatan Ibrahimovic är en del av ett kollektiv som med sin tekniska begåvning ska få stor frihet i sitt fotbollsspel. Han ska få klacka, dribbla och han ska få allt utrymme i världen för sina irrationella idéer - ja, han ska få all uppbackning för att han ska få chansen att visa, inte minst publiken, vilken världsstjärna han är.
Men det finns alltid regler och gränser i ett lag och en sån gräns överskred Zlatan när han stal straffen från Kim Källström.
Att trampa på sina medspelare och att nonchalera ett uppgjort beslut är att bryta ett lags heligaste principer. Det är stöddigt och dumt, för att inte säga ansvarslöst.
Ulf Karlsson, friidrottens förbundskapten, har byggt upp ett lag av en individuell idrott efter mottot alla för en, en för alla. Och det efter år där kaxiga så kallade stjärnor bara har haft egen uppmärksamhet och egna sponsorkontrakt för ögonen.
Några resultat värda att skriva om gjorde de aldrig.
I dag gör svensk friidrott resultat, i dag tillåts ingen trampa på den andra och då ska vi betänka att Christian Olsson, Kajsa Bergqvist och Carolina Klüft är väl så stora stjärnor som Zlatan.
Det går alldeles utmärkt att underordna sig och ändå ses som den stora stjärnan.
Det måste även Zlatan lära sig annars förblir han en parentes i svensk fotboll.
För övrigt var det ingen stor EM-kvalfest som Sverige bjöd på mot San Marino i Göteborg trots fem svenska mål. Det blir mer allvar i Polen om onsdag. Svensk seger och förbundskaptenerna Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg kan ta sina spelare till skräddaren och prova ut EM-kostymerna.
Den chansen att ekipera sig missar inte svenskarna.