Orienterare kan inte cykla! Jo, det är sant. De kan inte. De är rent livsfarliga. Jag har varit bland det skogsspringande folket i en veckas tid och att jag undsluppit det mötet med livet i behåll känns som en nåd. Tack, någon. Mest ni som inte körde på mig i detta kaos som en korsning vid campingen utgjorde.
Kanske är det så att orienterare cyklar som de springer i skogen. Kors och tvärs. Först tar de ut kompassriktningen och sen kör de bara. Pang på. Och i en så stor tävling som femdagars är det många löpare som är ute i samma ärende på en och samma gång. Vägarna och stigarna möts. En ska hit och en ska dit. Och än slank han ner i diket.
På cykel blir detta förfarande förfärligt förfasande och i första fasen för farligt för farande. I andra för gående. Jag var en sådan gående. Vad som gällde var att förminska sig. Så där som man gör när det blir väldigt trångt och man inte riktigt fattar hur det går till, men ändå reder ut problemen. Det är då man trycker armarna så tätt inpå kroppen att de nästan byter plats med varandra och så tar man såna där steg som egyptierna gör på gamla bilder. Går i profil.
Att det inte skedde en olycka är obegripligt. Flera hundra cyklister mellan fem och åttio år på en och samma gång i samma korsning. Och alla vinglande i bredd. Inte ens polisen vågade sig in i röran jag såg. Nej, inte såg. Blundande gick jag mot mitt öde. Men över kom jag och kom också över de skräckfyllda sekunder då min tappade anda låg blottad på asfalten och skrek som en målning av Munck.
Undrar om det finns andra idrottare som inte kan cykla? Hur är det med hög- och långhoppare? Bollsparkare och boulekastare? Drag- och tiokampare? Hockeyspelare? Hur är det med Linköpings HC? Kan spelarna cykla? Ja, de har så klart hjälm och en fasligt massa skydd på sig. Så de klarar sig. Men det kanske finns annat de inte kan.
Det finns alltid saker man inte kan.
Antagligen kan inte så många av dem dansa balett. Man har i alla fall väldigt sällan hört talas om att någon i LHC är en jäkel på balett. Ändå är de så duktiga med benen. Starka i benen är de också. Ska bli i alla fall.
För nu är det sommar. Har varit. Och är än. Det är juli. Det ska bli varmt igen. Och på måndag sker första samlingen för LHC. Stora samlingen. Lilla har redan varit. Nu ska alla nyförvärv komma på plats. Det har varit sommarledigt. Nu börjar hårdträningen. Snart går isarna till. Hockey- isarna.
En hockeyis är ingen riktig is. En hockeyis sjunger inte av tyngd och kraft en smällkall dag så där som sjöisen gör under långfärdsskridskorna. En hockeyis lägger sig platt i beundran för spelarnas skicklighet och mjuknar så sakteliga efter åskådarmassornas kaskader av heta längtansvrål efter mål. En sjöis kan ligga utslängd i ensamhetens och tystnadens kalla vinternatt under stjärnorna medan hockeyisen ligger inne i värmen framför kakelugnen och dåsar i väntan på nästa föreställning med helt andra stjärnor.
Sommar som vinter, vår och höst. Idrotten har alltid tid. Tar alltid tid. Den ger och den tar. Den är både glädje och tröst. Liksom besvikelse och sorg. Så är det i ishockey. Så är det i orientering. Så är det i all idrott. Så är det i livet. Ge och ta. Glädje och sorg. Eld och vatten. Is. Skog. Jag vill tacka livet, sjöng Arja Saionmaa. Jag vill tacka er som inte körde på mig.
I dag ska jag klippa gräset.