Det snöar över Skövde.
Sakta, sakta faller flingorna till marken och Matilda Boson kurar för den isande vinden.
Vintern är på väg, det märks tydligt, och vi tar oss in på Pims, ett mysigt café i centrala stan, bara ett långt handbollskast från tågstationen.
På bordet brinner ett ljus.
Det är svårt att inte bli glad när du pratar med den snart 21-åriga Linköpingstjejen. Positivare människa måste vara svårt att hitta. Hon skrattar hela tiden, tycker allting är "coolt" och "häftigt" och när hon pratar om EM kan hon över huvud taget inte sitta still.
En charmig tjej som lever med handbollen 24 timmar om dygnet.
Matilda skummar av lite grädde på cappuccinon och säger:
-- För mig är handbollen viktigare än allt annat just nu. Jag är helt knäpp och innan jag ska sova tittar jag nästan alltid på VM-finalen mellan Ryssland och Norge på video. Jag kan den nästan utantill.
-- Det enda jag inte vet är resultatet. Men Ryssland vann.
Sen somnar du?
-- Ja, det brukar gå bra. Problemet är att jag är så mörkrädd. Men med tv-n på och en lampa tänd brukar det gå bra. Jag kanske växer ifrån det någon gång.
Damlandslaget i handboll fick sitt stora genombrott under VM i Italien i fjol. Svenska folket tog det "leende landslaget" till sina hjärtan och nu väntar EM i Danmark.
Då, för ett år sedan, var Matilda Boson en av reserverna på hemmaplan.
Nu är hon given.
-- Det känns verkligen att det börjar närma sig. Jag bara ryser när jag tänker på det. Mamma och pappa kommer förresten ned och tittar och mamma ska köpa med sig en massa näsdukar. Det kan vara bra om hon börjar snyfta.
-- Jag kan nästan inte tänka på något annat än EM. Det blir det bästa jag upplevt. När vi i juniorlandslaget lyckades i ett EM-kval för några år sedan var jag så glad att jag fick ont i huvudet.
Ingen risk för nervsammanbrott?
-- Spänning är kul och jag tror att jag kan vända det till något bra. Men det är klart att det blir stort, vi småttingar har inte varit med i sådana här sammanhang tidigare.
-- Minns du hur det var under VM förra året? Alla pratade plötsligt damhandboll, de som var med och spelade kan inte förstå hur stort det blev. Man kände sig verkligen skitcool som reserv till det laget.
Matilda drar handen genom håret och tittar ut genom fönstret.
Ett äldre par passerar hand i hand. En svart Saab stannar till utanför kondiset.
-- Egentligen är det först nu mot slutet som jag verkligen känt att jag varit värdefull och spelat en viktig roll i landslaget. Men det är inte så konstigt att det tagit lite tid. Jag har spelat 20 landskamper, Åsa Eriksson har gjort 220.
Chanserna i EM?
-- Till att börja med ska vi se till att ta oss vidare från gruppspelet mot Jugoslavien, Österrike och Rumänien. Bara det blir tufft. Men vi ska visa att framgången i VM inte var en slump. Vi ger oss aldrig och stämningen är verkligen helt fantastisk
Målet?
-- En plats bland de fem bästa.
Hon är inne på sin tredje elitseriesäsong i Skövde efter flytten från Linköping. Ur det lovande RP-gardet var hon först till A-landslaget, nu är Sara Eriksson, bästa kompisen, där också och Fanny Lagerström på god väg.
Plantorna har växt till sig - samtidigt som RP just nu sladdar i division I-tabellen.
Matilda Boson har höga mål och drömmer inte bara om EM-succé och SM-guld med Skövde, utslaget i semifinal i fjol. Det stora målet med landslaget är OS i Aten 2004 och inom något eller några år hoppas hon komma utomlands.
Till Danmark.
-- Jag har ingen brådska, men det vore kul att få chansen och EM blir ett sätt att marknadsföra sig själv. Inte för att det handlar om några miljoner, men tänk dig att kunna leva på handbollen. I Danmark finns handboll och herrhandboll. Det är häftigt.
Under ungdomsåren i RP och landslaget var hon nästan alltid spelmotor, men nu har hon, på eget initiativ och efter inrådan från förbundskaptenerna, skolats om till kantspelare.
-- Det passar mig bra. Jag gillar att lattja, flippa, knorra och lobba. Många kantspelare står mest still och väntar på att få bollen. Sådan är inte jag. Jag vill springa mycket och helst ha bollen hela tiden. Att bara stå och glo har jag alldeles för dåligt tålamod för.
Matilda ler.
En ovanlig vanlig tjej, bara lite gladare och bättre på att spela handboll. Hon är rastlös, har svårt att sitta still och grubblar inte så mycket.
Det hon hinner säga under en timme skulle räcka till en hel roman.
-- Jag gillar äventyr, mycket säkert för att jag har min trygghet i familjen hemma i Linköping. Mamma, pappa och lillebror finns där även om något skulle gå fel.
-- Flytten till Skövde gjorde mig mer självständig. Men det var en fördel att jag redan kände så många härnere. Vi har elitseriens yngsta lag, nästan alla är i samma ålder och vi hänger mycket ihop. När vi ska ut och äta, när vi ska festa eller hitta på något annat gör vi det ofta tillsammans.
-- Folk som kommer hit och hälsar på tror att det bara finns två Ica-affärer i Skövde, men det finns mycket mer, säger Matilda Boson.
Vid sidan av handbollen pluggar hon till en magisterexamen i ekonomi.
Det går bra det också.
-- Så här långt har jag klarat alla tentor, men nu kan det bli tufft när jag är borta så mycket. Men hellre ett bra EM, än en halvbra tenta. Jag pratade förresten med läraren om det där. Han tyckte att det var ascoolt att jag skulle spela EM.
Du får väl ta med dig böckerna?
-- Det gör jag på alla läger. Men jag har fortfarande inte öppnat dem.
Vad ska du bli när du blir stor?
-- Re . . . nä, skriv inte det. Jag vet inte. Först hoppas jag kunna spela i tio år till och verkligen se hur långt jag kan gå. Sen är det dags att börja jobba och skaffa barn.
-- När jag var liten tyckte jag att alla som var med i landslaget var jättestora. Nu är jag själv där, nu finns det småtjejer som tycker att jag är häftig. Men jag är bara jag, säger Matilda Boson.
På bordet har ljuset brunnit ned.
Det är nära nu.
EM
Det ska bli coolt.