Det måste vara något visst med orientering. Annars skulle inte orienterarna utsätta sig för allt regnande, alla vrickningar, allt köande, alla missar, och alla andra allt och alla.
Det är nog kärlek. För det finns mycket kärlek i orientering.
Kärleken till sporten, kärleken till skogen, kärleken till friheten, ensamheten, men också till gemenskapen och kamratskapet.
Och så den sinnliga kärleken, förstås.
På en så stor tävling som femdagars ser man naturligtvis mer av kärleken än på en mindre tävling med inte lika många deltagare.
Här i Skövde och Skaraborg springer över 15 000 orientering varje dag och när de inte springer så bor de flesta i husvagnar och tält på den just för femdagars ordnade campingen. Egentligen är det inte någon camping utan kilometer efter kilometer av husvagns-ekipage och förtält och till tork upphängda tävlingskläder.
Det krävs allt lite kärlek för att ha det så i en veckas tid.
Man måste tycka om det man gör.
Och gärna någon annan, också.
Ibland måste man bara krama varandra. Eller röra vid varandra. Det kan räcka med en hand på en axel, en klapp på kinden, en strykning längs ryggen.
Det där vet till exempel Ida Jangestig och Christer Ström från Köping-Kolsva OK. Ida är inte med och tävlar, men har följt med till femdagars för pojk-vännens skull.
-- Jag är bara med som stöd, men kanske börjar orientera så småningom, säger Ida just efter att ha gett Christer en lång kyss innan han begav sig iväg till start för en dagsetapp.
För resten var det inte en, utan fem långa kyssar, och ett lååångt famntag som lovade mer och som innehöll kom snart tillbaka och jag älskar dig så.
Gustaf Granath och hans flickvän Camilla Nilsson-Hofmann känner likadant. Ibland bara måste de krama varandra. Ibland för att den andra behöver tröst efter ett dåligt lopp. Det är skönt att den andra är närvarande.
De kan tacka orienteringen för att de träffades.
-- Vi träffades när Gustaf gick på orienteringsgymnasiet i Eksjö och där gick jag också, fast på vanliga gymnasiet, berättar Camilla som numera börjat med orientering, hon med.
Hon tävlar för östgötaklubben OK Roxen, Gustafs förra klubb. Gustaf är född och uppvuxen i Ljungsbro, men tävlar nu för Västerås. Paret bor i Uppsala och tillbringar nu sin femte sommar tillsammans.
Betydligt fler somrar har Karl-Einar och Britta Almén i Linköpings OK sett komma och gå. Britta är inte med och springer längre, men Karl-Einar hänger på i H75.
-- Det var tack vare barnen vi började i klubben. Vår dotter Lena fick med oss.
Och sedan fortsatte deras son Lars-Åke i syrrans spår och i dag tävlar Karl-Einars och Brittas barnbarn för LOK.
Det är så det är i orientering. Släkten följa släktens gång. Den som en gång börjat har svårt att sluta.
-- Framför allt den sociala samvaron är viktig, säger Britta som naturligtvis följer med och tittar på när de andra i familjen tävlar.
-- Att alla åldrar kan vara med är lite unikt för orienteringen, säger Karl-Einar som gör sitt tionde eller elfte femdagars. Det kan vara tolfte.
Marcus Almgren från Linköping gör sitt andra femdagars. Men det vet han inte.
För han är bara ett år.
Förra året var han nyfödd men var ändå med mamma Linda och pappa Torbjörn till Uppland och Märsta. Nu är han i Skövde.
Och han behöver inte vara orolig för att vara ensam när mamma och pappa springer i skogen. För mormor och morfar är också med. Claes-Owe och Harriet Swärdh. Och moster Christin, gift med pappas bror Daniel som är hemma och jobbar.
Det var Claes-Owe som började orientera i den här familjen. I Linköpings OK.
Och det var tidigt. 1956, då han var 14 år blev han en skogarnas son.
-- 1968 gjorde jag mitt första femdagars. Men sedan höll jag upp från 1987 till 1997 när Linda spelade fotboll och pingis. Att jag började igen berodde på att Linda började orientera. Och att även Harriet är med är jättekul. Det är bra om man har gemensamma intressen i en familj.
Att beskriva vad man känner för en idrott kan vara svårt. Men Linda vet i alla fall vad hon känner för orientering.
-- Frihet. I skogen känner jag frihet. Det är skönt med ensamheten i skogen. Och i orientering är det bästa att man inte behöver träna som en idiot för att vara med. Det är skönt att inte ha några krav på sig.
Lindas intresse smittade av sig även på blivande maken Torbjörn. Samt på hennes mamma Harriet.
-- Men jag har aldrig lärt mig kartan ordentligt. Jag springer för att det är roligt och bryr mig inte om några resultat, säger Harriet.
På tredje etappen möttes Claes-Owe och Harriet lustigt nog mitt ute i skogen. Trots att de hade olika starttider och sprang olika banor. Claes-Owe tittade upp ur en grop och i annan stod Harriet och undrade var hon befann sig någonstans.
Det blev ett kort möte.
-- Att hon skulle börja orientera trodde jag aldrig, säger Harriets bror Curt Tillman, som började i LOK två år före kompisen Claes-Owe.
Curt funderar på att nästa år i Uddevalla göra sitt sista femdagars.
-- Då har jag sprungit femdagars i alla Sveriges landskap.
Curt berättar om femdagars som en gemenskapens högtid. En tävling att lära känna människor.
-- 1976 lärde jag känna en japan som jag sedan brevväxlat med i alla år. Och i fjol i Uppland när jag kom hem från en etapp så satt han i mitt förtält.
Det är sådana detaljer som gör att man tycker om orientering.
Under ett paraply kommer Kaisa Kuosko från Motala gående. Men hon är inte ensam. För första gången i femdagars har hon en pojkvän med sig. De ser rara ut tillsammans. Förälskade.
Pojkvännen Cristopher Dahlström, från Motala han också, är med i Skövde utan att springa. Hittills, vill säga.
-- Jag tänker nog springa sista dan, säger han.
Det kan bli en upplevelse, för han har aldrig sprungit orientering tidigare.
Medan Kaisa springer passar Cristopher på att plugga lite matte på de olika etappernas målområden. Till hösten ska han läsa industriell ekonomi i Linköping där Kaisa läser till maskiningenjör och det är som förberedelse till det han nu sitter här och räknar.
-- Ibland kan det bli lite tråkigt att bara sitta och vänta, säger Cristopher.
På campingen sover han och Kaisa i ett tvåmanstält intill Kaisas föräldrars husvagn. Ibland får de sällskap i tältet av Kaisas papillonhund Idefix.
Han älskar också Kaisa.