Sverige hade inte tagit ett mästerskapsguld i stafett sedan OS i Innsbruck 1964 när Tommy Limby slog näven i ryggen på Thomas Magnuson och skickade ut honom på den sista sträckan den 23 februari i Lahti för 40 år sedan.
Det var dock inget som Magnuson tänkte på när han begav sig iväg ut i rygg på Finlands Matti Pitkänen. Han hade mer fokus på att lyssna efter om Norges Oddvar Brå tog in på dem under de första kilometrarna.
– Pitkänen hade jag ett övertag på, i alla fall psykiskt. Brå var jag inte lika säker på. Så hade vi fått med oss honom hade det blivit en helt annan slutsträcka. Då hade jag fått gå upp och dra tidigare, säger Magnuson när vi kommit in från snöyran som rasar runt gården i Långby någon mil utanför Hudiksvall i Hälsingland.
När vi slagit oss ner i soffan och blivit serverade kaffe av hans hustru Ingrid fortsätter han berätta.
Om hur favoriterna Sovjetunionen blivit avhängda av Sven-Åke Lundbäck och Norges Lars-Erik Iversen redan på första sträckan. Allt enligt den svenska planen.
– Vi visste ju det att går det inte enligt ryssarnas plan så brukar de åka med huvudet under armen och de åkte ju som krattor sen, säger han och skrattar innan han berättar om det ögonblick någon kilometer före mål då han skrev ett stycke svensk skidhistoria och dessutom fick en backe i Lahti att döpas till Magnusson-backen.
– Längsta backen var ju där i slutet och skulle jag göra något så var det där. Men man måste ju vara pigg för att göra det. Har man inte dagen så spelar det ingen roll vilken taktik man har, säger Magnuson som hade dagen och lämnade en chanslös Pitkänen bakom sig när han tryckte till och satte in guldrycket.
– Det blev ju psykiskt när han märkte att det inte gick, säger Magnuson som menar att det inte bara var sättet han avgjorde på som gjorde att loppet blivit en klassiker i den svenska skidhistorien.
– Det var ju så speciellt med tv-sändningen, det var ju inte lika vanligt på den tiden. Sen är det ju något speciellt med stafetter och vi hade ju inte vunnit någon på 14 år. Det var ju därför det blev så stort, säger han ödmjukt.
När vi lite senare förflyttat oss till prisskåpet plockar han fram guldmedaljen från Lahti. För att göra det så måste han lyfta den över en liten grönskimrande pokal som fått något av hedersplatsen längst fram i den imponerande samlingen. Thomas ler när jag frågar om den. Lägger tillbaka VM-guldet och lyfter den lilla pokalen.
Tittar någon sekund på den innan han avslöjar orsaken till att den har fått sin framskjutna plats i samlingen.
– Min första tävling. Skidans dag i Motala, 1956 eller -57. Det kördes nere på Idrottsparken med start utanför paviljongen och runt nere vid kanalen. Jag tror jag kom tvåa första gången. Sen vann jag resten av gångerna jag var med, säger han och spricker upp i ett leende.
Den lilla pokalen får oss börja prata om hur allting en gång började. Hur en kille från Motala kom att bli en legendar inom svensk skidåkning.
Thomas växte upp på Egna Hemsvägen och enligt honom själv så var det oundvikligt att bli idrottsintresserad som son i familjen Magnuson.
– Det var ju morsan och farsans intresse som gjorde att man började. Det var skidor på vintern och orientering på sommaren. Så jag fick ju följa med och springa lite orientering också. Men jag ville ju hellre spela fotboll. Men jag har faktiskt varit i ledningen på 10-mila, men då sprang jag för OK Delen, säger Thomas som började lira boll i Maif som knatte.
Men då han tyckte det var jobbigt att cykla genom hela Motala för att träna på Idrottsparken så gick han till Zeros. Ett inte helt uppskattat beslut hemmavid berättar han med ett skratt.
– Man var ju medlem i Maif när man föddes. Farsan hade ju bara Maif i skallen. Så han gillade inte att jag gick till Zeros, säger Thomas som var en talang även i fotboll och vaktade målet för Östergötlands länslag som 16-åring.
– Jag skulle ha fått stå i distriktslaget för juniorer också. Men då hade jag bestämt mig för att satsa på skidorna så då tackade jag nej.
Det valet föll sig lite av sig själv menar han. För så fort han började tävla på skidor så blev det allt som oftast seger. Ändå menar han att det egentligen aldrig var segrarna som drev honom. Det var istället träningen och utmaningen att se hur bra han kunde bli som var hans drivkraft.
När vintrarna tillät så åkte han skidor till skolan i Smedsby och tränade otaliga timmar i spåren i Ödeby.
– Det var aldrig någon som fick säga åt en att man skulle träna. Då trodde man ju att om jag tränar 20 timmar om dygnet så blir man ju bäst. Men så enkelt är det ju inte. Man märkte ju det när man började lära sig sin kropp. Då lärde jag mig att när jag började få svårt att sova så var det dags att dra ner på träningen, säger Thomas och som under sin karriär var känd för att träna både länge och hårt.
Något som inte gick helt i linje med experternas träningsfilosofi i slutet av 1960-talet.
– När jag kom fram där så var det bara 70-30 och en jäkla massa intervaller som gällde. Jag kommer ihåg en gång när jag och Christer Davidsson tränade med någon fysiolog. Vi höll på i tre timmar och vi tyckte vi gjort det jäkligt bra. Då säger han: ”Nu har ni tränat i 40 minuter. Resten är bara kaloriförbränning.” Men sen när jag blev bra då blev det annat ljud i skällan. Då var det mängdträning som var jäkligt bra, säger han och skrattar.
Det stora genombrottet kom i svenska skidspelen i Falun 1967 när han vann juniorklassen. Vilket till och med var lite överraskande för honom själv.
– Åkarna upp till Svealand hade jag rätt bra koll på. Men i norrland brukar det ju alltid finnas några som är bra. Så hade jag varit bland de tio bästa så hade det varit helt ok, säger Thomas.
Det var efter det som han bestämde sig för att satsa fullt ut på skidåkningen och för att kunna utvecklas och ta steget upp i eliten så var en flytt norrut ett måste.
Först blev det två år i Orsa där han bildade världens bästa juniorlag ihop med Evert Olsson och Tommy Limby.
Därefter gick flyttlasset till Delsbo och där blev han kvar ända fram till 1990 då han och hustrun Ingrid köpte gården i Långby några mil bort där vi nu står framför prisskåpet och går igenom karriären.
Varje medalj och buckla har, precis som stafettguldet från Lahtis och den lilla gröna från skidans dag i Motala, sin egen historia. Jag frågar honom vilken av dem han själv ser som den största meriten.
Som svar lyfter han fram VM-guldet på 30 km från VM i Falun 1974 där han även tog brons på femmilen.
– Efter OS i Sapporo så visste jag ju att VM skulle gå i Falun och jag visste ju att det var då jag skulle vara på topp. Att man då får möjligheten att att köra ett VM på hemmaplan gör ju att man har de bästa förutsättningar, säger Thomas och pekar mot hyllan ovanför och en pokal som han också rankar högt.
Den för segern på femmilen i Holmenkollen 1977.
– Som skidåkare är det jäkligt stort att ha vunnit fem-milen i Kollen. Bland de norska journalisterna så är man inte godkänd innan man gjort det.
VM i Lahti blev det sista mästerskapet för honom. Kroppen började säga ifrån och jobbet för sportgrossisten Ryon var roligare än att göra jobbet som krävdes för att fortsätta. Så då fick det vara slut.
Och numera så åker han inte skidor alls. Det satte en olycka hemma på gården för ett par år sedan stopp för.
– Katten låg i trappen och jag hoppade över den istället för att få den att flytta på sig. Då ramlade jag. Sen vaknade jag upp nere i hallen och kunde varken röra armar eller ben, säger Thomas som inte åkte till sjukhuset direkt.
– Jag tänkte att det skulle ge med sig. Men det gjorde det inte. Så efter någon dag åkte jag in till sjukhuset i Hudiksvall. Därifrån blev det transport ner till Uppsala och operation där de satte in en platta mellan tredje och fjärde nackkotan. Professorn som opererade mig sa att jag lika gärna kunde ha hamnat i rullstol. Men åka skidor kan jag inte. Jag provade en gång men jag blev vansinnig när det inte fungerade, säger han och konstaterar att hans liv förändrades på en hundradels sekund.
– Men det är bara att acceptera att det är som det är och försöka göra det bästa av det.