Felaktig information från presscentret tillsammans med slarvig läsning av det finstilta gjorde att stängda eller enkelriktade vägar satte stopp.
I stället fick vi ratta bilen till Oxberg. Kontroll nummer fem på resan mellan Sälen och Mora.
När vi parkerar är det lugnet före stormen. Eliten ska precis passera. Vi får för andra gången denna söndag se Peo Svahn, segrande norrmän och övriga toppåkare dundra förbi.
Om man inte upplevt det live är det svårt att beskriva hur fort det går. Det går vansinnigt snabbt.
Farten var dock inte häftigast i Oxberg. Det var Eva-Stina Göransson och maken Inge.
Paret från Skara har, tillsammans med vänner från Skövde, åkt alla mil från Västergötland för att vara frivilliga funktionärer. Det har de gjort sedan i slutet av 1970-talet. Alltså i snart 40 år.
Minuterna går, det kommer fler och fler åkare. Alla, precis alla, som passerar Eva-Stina i röd keps och skarpa blåa bågar möts av ett ”kom igen” eller ”kämpa på”.
– Det är så roligt att det inte är klokt. När jag berättar för folk att jag åker hit och står och delar ut blåbärssoppa, tror de inte att man är klok. Men det är helt underbart, säger Eva-Stina.
Hon har aldrig åkt själv. Och kommer nog aldrig att göra.
– Nej, nej. Det är det här man ska göra, mycket roligare. Snart sitter det folk på borden och vill ha snus eller falukorv.
Eva-Stina är påstridig. Och bara någon minut senare hör jag mig själv erbjuda sportdryck och blåbärssoppa.
Mittemellan spåren.
Det gick inget vidare.
Möjligen blev det ett fin liten bild av vad folkfesten Vasaloppet handlar om.