Ebba Andersson kom till VM efter en tuff säsong i världscupen, och där toppformen saknats. Trots det blev 27-åringen den främsta damåkaren i VM:s individuella distanser, med två guld, och dessutom ett guld i stafett.
Men ändå lämnar hon Trondheim i tårar, efter ett fall sent i den avslutande femmilen som krossade chanserna till ytterligare en medalj. I stället blev hon fyra.
– Det som gör mest ont är att jag känt mig så pigg. Jag har förberett mig och genomfört loppet såsom jag tänkt och så är det en liten sketen sekund som gör att det hamnar på sniskan och jag får inte ens chansen att fajtas om medaljerna hela vägen in, säger Andersson.
Gläds över Karlssons guld
Det som hände var att Andersson och Frida Karlsson i slutet av loppet båda sökte sig till högerkanten för att få fart med sig och i stället krokar ihop. Karlsson går mot guldet medan Andersson faller och tappar alla möjligheter till medalj eftersom norskorna Heidi Weng och Therese Johaug stod på benen och hängde på Karlsson.
Andersson beskyllde inte Karlsson för fallet.
– Men jag har varit tydlig med, och sagt till Frida, att jag är glad över att det var hon som lyckades vinna nu när jag inte fick chansen att göra upp om det. Men också tydlig att jag verkligen är arg och besviken över utfallet för min del.
"Med facit i hand"
Extra surt tycker hon att det är att fallet kommer när de krokar ihop, med tanke på de svåra förhållandena som gjorde att det var mycket svåråkt.
– Ja, så är det. För jag åkte på ändan i inledningen då jag fick bakvikt. Men det var i ett skede då det inte påverkade alls. Sedan var jag noggrann med hur jag agerade under loppet, ända till situationen där jag går omkull. Det hade jag kunnat göra annorlunda med facit i hand.