I en flera hundra meter lång kulvert börjar nämligen små orangea koner plockas fram. Det är dags för veckans skateboardslalom.
Gerhard Andersson, 56-årig psykologiprofessor, är en av Linköpings stora skateboardentusiaster och är den som drar i denna udda fredagstradition.
– Jag kör i ramper och grejer också men tycker det är tråkigt att göra samma sak hela tiden, säger Gerhard samtidigt som han plockar fram sina två skateboards.
Den ena är en raritet.
– Jag köpte den här någon gång på 70-talet när jag åkte som mest. Den är riktigt gammal även om jag har stajlat den lite, berättar Gerhard och visar upp en metallackerad bräda.
Trots nästan femtio år på nacken ser den ut att rulla fint längs kulvertens golv.
Det gör också Gerhard när han drar förbi mellan konerna.
– Jag körde när jag var liten men sen slutade jag. Så började jag igen när jag var 49. Det är sju år sen.
Hur kom det sig att du började igen?
– Jag saknade att åka hela tiden. Men sen råkade jag gå förbi en skateaffär i Stockholm. De hade en cool skateboard i skyltfönstret och jag kände direkt att det är ju det här jag ska hålla på med. Sen började jag köra igen.
När Gerhard inte kör skateboardslalom är han en välrenommerad professor inom psykologi. Faktum är att han är en av de mest välciterade psykologiprofessorerna som finns. Hans stora psykologiområden är tinnitus och olika hörselproblem, depression och psykisk ohälsa, samt religionspsykologi och ateism.
Inte särskilt mycket skateboard eller rädsla att trilla och slå sig.
– Det är klart. Man får inte vara för rädd för att köra här. Ibland kör vi i brantare backar, men det går ändå rackarns fort på den här banan, säger Gerhard.
Under timmen som Gerhard och hans två kompisar tränar på sina slalomsvängar är det endast ett fåtal studenter som tittar förbi och undrar vad som försiggår. Det är ingen rusning till slalomåkningen precis.
– Det är nog inte så många som vet om det här. Jag vet att de har startat en studentförening på Campus nu, men de åker mest ramper och sånt. Folk tycker nog att det här är för konstigt. Men jag tror de hade tyckt att det är roligt, berättar Gerhard om en av universitets kanske största hemligheter.
Nästa fredag är det dags igen. Kanske tittar några fler studenter, eller professorer, förbi då.