Gråmulen fredagsmorgon i Skänninge. Bilen blev ompysslad på verkstad ett par timmar. Själv njöt jag av de ålderdomliga, vackra och charmiga husen kring Järntorget, betraktade S:ta Ingrids klosterruin, trampade Nunnestigen och Birger Jarls väg, hälsade på änderna uppe på Väderkvarnsbacken, och funderade på vad jag känner till om Skänninge som idrottsstad.
Hm.
Casting och Henrik Österberg var det första som slog mig. Jag har ingen aning om var någonstans Henrik växte upp, men hukade instinktivt var gång jag tyckte mig höra hans kast vina genom luften från varje trädgård jag passerade.
Han missade. Vilket nog måste vara första gången i så fall, för Österberg har aldrig missat. Svensk rekordhållare är han visst också i antal vunna SM-titlar. De är så många att om man drog ut alla hans mästarspö-revar så långt det bara gick så skulle de tillsammans räcka runt hela Skänninge.
Nu är ju inte stan så stor precis, men ändå. Och lägger man till alla mästarkast och dito spön från EM och VM, ja då kommer man till Mjölby. Om man vill.
Det finns en del i Skänninge som inte vill dit, har jag förstått. Och varför skulle de vilja det? Det räcker väl att bo i Skänninge? Där finns ju allt. Nästan. För det finns ingen riktigt idrottshall. En sån vill Skänningeborna ha. En sån vill alla städer och kommuner ha. Alla större orter, och alla mindre. Ropen skalla, idrottshall åt alla. I den skulle alla idrottare kunna samlas. Armbrytarna också. Såna finns det i Skänninge. Och duktiga är de. SM-medaljer har de vunnit flera stycken genom åren. Brons, silver. Guld.
Undrar hur en armbrytare ser ut? Ute på stan, menar jag. En helt vanlig fredagsmorgon. Går de med armarna rätt ut så där som styrkelyftare och kroppsbyggare kan göra? Och om man möter armbrytare, måste man då gå över till andra sidan gatan för att kunna mötas? Det var det jag gick och funderade på i Skänninge. Hon där borta med hunden, till exempel? Hunden drog och drog i kopplet. Och vann. Nä, hon kan inte vara armbrytare. Men hon då? Hon som både hade en stor svart hund och barnvagn att hålla reda på? Hon måste väl vara stark i armarna? Ja, hon drog tillbaka hunden och höll ändå vagnen tätt intill sig i nedförsbacken. Så gör bara en armbrytare.
Skeninge IK. Javisst. Hur kunde jag glömma SIK? Så värst många guldmedaljer har inte Skeninge IK vunnit. Inte i SM i alla fall. Men allt är inte guld som glimmar. Det kan vara presentpapper också. För SIK fyller ju 100 år i år. Grattis. Ett hundra år! Tänk vad tiden går. 100 år är mycket för en människa och mycket för en idrottsförening. Mest har det väl handlat om fotboll för SIK som redan 1905 spelade sin första fotbollsmatch (mot ett lag från Malmslätt berättar en bok på biblioteket i Mjölby). Men klubben har haft friidrott också. Och har! Både stora och små tävlar för SIK i friidrott och jag vet att allt fler unga sökt sig till klubben för att springa fort och kasta långt. Och hoppar högt av glädje ibland.
SIK vinner också i fotboll. I alla fall klubbens 12-årspojkar som vunnit sin serie, P12 A i Västra Östergötlands ungdomsfotboll. Om laget visste jag ingenting. Men nu vet jag. Jag vet att några av killarna gillar Real Madrid. En gillar Djurgården. Och jag vet att ni gillar hamburgare, pizza, italiensk kycklingpasta, och mammas potatisgratäng. Grattis.
Nu skiner visst solen. Och bilen är färdig.