4 april 1981 och Anette Philipsson slår igenom hemma i Linköpings simhall och vinner sitt första senior-SM-guld.
Sportnostalgi
Vi träffas på en bänk i simhallsentrén. I de här bassängerna, i simhallen och ute i Tinnis, har Anette simmat många varv runt jorden.
Med oss till mötet har vi fyra välfyllda kuvert från Correns bildarkiv, med bilder på Anette mellan 1979 och 1988.
Så framgångsrik och omskriven var hon, tjejen från Hejdegatan, nästgårds till simhallen, som var Lass stora stjärna på 1980-talet.
Anette blir överlycklig av bilderna:
– Åååååh, den här bilden är från hemma-SM här 1981! Guuud, då var jag inte gammal!
Anette tittar på bilden som ni ser här intill, där hon bara 15 år gammal jublar över SM-guldet 1981. Totalt blev det 19 SM-guld under karriären.
– Det där var mitt genombrott, mitt första seniorguld. Jag var ingen tidig talang, det var på håret att jag kvalificerade mig till ungdoms-SM de första åren men i mitt sista junior-SM, hösten 1980, vann jag.
Varför lossnade det just då?
– Vi i Lass var kända för mängden i vår träning. Kroppen utvecklades muskulärt och innan jag gick igenom det alla tjejer går igenom, då det blir tungt, så gick det väldigt bra.
Hur många meter simmade du när du tränade som mest?
– Vissa veckor låg vi på 100 000 meter, 10 000 meter per pass, morgon och kväll. Man brukar säga att simning motsvarar en fjärdedel av löpning. Så 400 löpning motsvarar ungefär en hundring simning.
Ser du idag att den mängden har påverkat din kropp något?
– Fram till för tre år sen så skulle jag svarat nej, men 2018 drabbades jag av en stor skada, Paget-Schroetter syndrom. Det var en ven till armen som klämdes sönder. Då tas översta revbenet bort för att reparera venen. Ett stort ingrepp, det var jättetufft.
– Då frågade läkarna om jag hade tränat mycket. Tydligen kan mycket träning med armarna över huvudet skapa en böjning på nyckelbenet som gör att det blir för trångt där. Det är en ovanlig skada som drabbar bland annat basketspelare, volleybollspelare och simmare.
"Åh mamma!" utbrister Anette när hon ser den här bilden bland bilderna i Correns arkiv. Den är från augusti 1981 när Anette hade tagit sitt första SM-guld utomhus. Mamma heter Sissy.
Om du kunde ge 13-åriga Anette ett råd idag, vad skulle du säga?
– Jag skulle säga till henne att testa på fler former av träning. Vi jagade många meter, det var mantrat då, och sen toppade vi oss med vila i två veckor. Det var hela vårt upplägg. Detaljerna skulle falla på plats av sig självt. Det var aldrig tal om kvalité eller återhämtning.
Anette dominerade i Sverige på 200 och 400 meter medley och var med på alla OS, VM och EM mellan 1981 och 1988.
– På OS var jag tolva som bäst, på VM nia och EM sexa. Trist att inte nå pallen men det var så förbannat mycket dopning på den tiden. Det är det enda tråkiga när jag ser tillbaka, att jag höll på just när det var så mycket skumt i sporten. I EM 1985 vann Östtyskland dubbelt i nästan alla damgrenar. Det var brutalt.
Såg ni några tecken förutom resultaten?
– Inte mer än hur de såg ut och att tjejerna hade basröst. Vi tittade på deras teknik, för att se hur de kunde vara så bra, men de simmade väldigt illa. När östblocket föll försvann de tränarna till Kina som då snabbt blev väldigt bra. Sen blev det rättegångar mot tränarna.
Varför tror du att just du blev så framgångsrik?
– Vi var många som tränade mycket, men det som utmärkte mig var nog att jag älskade att tävla. Att stå på startpallen och känna allvaret. Och det gör jag fortfarande, det är därför jag fortsatt som Masterssimmare. Det är häftigt att planera och satsa allt mot en tävling, det triggas jag av.
Idag är Anette Philipsson framgångsrik Masterssimmare.